Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1834, sida 2

Snillet, liksom solens gloria, Liksom stjernans gyllne strälar, Stammar ifrån Himlens höjder, Höjderne långt bortom tiden, Hvarthån tankens örn och hoppets I ingifvelsernas timma Flyga uppå aningsvingar Ifrån jordens skumma dalar. Det är just den eld Prometeus Stal ur höga JofursborgenÖmsom lyser det och värmer, Junisb:en lik i norden: ÖmSOm skimrande det ljungar Fram , sour blixtens purpurlagor: Qmsom härjar det, Vesuven Lik, hvars öfverfylda kraier Ej mer rymma kan de lagor, Som uti dess inre brottas. Menskor! — dyrken då ej suillet, Som Egyptiern Krokodillen, Eller sasom Kananiten Dyrkade glödhete Moloch; — Nej blott då dess spridda stralar Samlas uti hjertats fokus Och upplysa mer än lysa Då de värma, då de gagna, Då, ack då välsignen snillet För dess verkningar, dess bragder! — Samlens nu kring CRONHJEL MS urna, Vandren dit med helig vördnad, Och välsignen der så tacksamt Snillet, ack det englarena, Sanna , höga , gudaborna, Af hvars strålar Svithiod värmdes, Som vär jord af Junidagen! CRON HJELM slumrat ren, en genius Mindre räknar gamla norden: Utur Svithiods medborgskrona Dödens härjarhänder plockat