Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1834, sida 2

z-—— — ——— — ve Ve 1111474(. Uppmanad af flere Civile och icke Civi:e gå vi att uti detta vårt blad I reproducera en i Stockholms Aftonblad, för d. 7 Juli, intagen artikel, så lys dande: Med största förtrytsamhet lär utan tvifvel hvarje Svensk militär läsa de ohösl:ga qvickheter, hvarmed nägra vältalare i det hedervärda Bondeståndet nyligen späckat sina langa tali — — —; — — Man inser icke hvartill det skall tjena, eller huru det ens kan få passera, att uti ett Riksstånd fälla förnärmande omdömen om Rikets krigsbesäl. — — — -— Uti denna högstämda ton börjar en artikel uti Svenska Minerva för sistlidne Fredag, hvars försattare dragit i härnad emot ett yttrande af Riksdagsmannen Lars Larsson från Elfsborgs län till Bondestand:ts protocoll den 27 sistl. Maj, då tredje hufvudtiteln der förevar, nemligen att, Åom fördelaktiga pensioner på förhand rangerades för detta befäl, så skulle det finna sig bäst vid att taga afsked , så snart det minsta osunda väder bläser. Detta yttrande har på det ömaste gripit författaren. Han vädjar till hätderna, om de lemna anledning till dylika hänsyftningar; han frågar sina vapenbröder, om vi väl förtjenat en dyllk behand: ling? — Sjelfva det blod vi gjutit — — de faror vi trotsat — — de mödor vi uthärdat m. m. uppkallas emot den oförsigtige representantens närgångenhet. Författaren som användt nära ett halft sekel i fäderneslandets krigstjenst — — (ehuru han kallar sig en ringa militär, hvilket tyckes visa, att han år underofficer, emedan han eljest atminstone vore Kapten), j nölgas nu inför nationen erkänna, att såren efter fiendens kulor varit mindre smärtsamma, än de, som efterlemnats af de smygande pilar, hvilka vid denna Riksdag blifvit, under medborglighetens skygd, riktade mot hans heder — den enda dyrbarhet som Svenska kiigaren bevarat orörd — — — -Borde då väl hans i torftighet granade lefnadsafton förskönas af medborgares gäckeri, uttaludt i en representantkamare o. 2. v. Krigarens ömtålighet om allt hvad som angår dess mod och vilja att uppoflra sig för fosterlandet hvilar på en så ädel grund, att man icke kan undgå att högakta densamma, ålfven om den någongang skulle stråckas till öfverdrist. IIan anser den såsom en blankad stalsköld, som knappt tål något vidrörande för att icke blifva fläckad. Det bör derföre icke undras, om vi nästan med återhällen andedrägt läste denna artikel till stut, af oro för den annars så aktningsvärda Riksdagsmannen Lars Larsson, hvilken på ett så oparlamentariskt: och oförsigtigt sätt kunnat förlumpa sig, emot en talrik klass medborgare , som maste högt aktas, redan derföre att dess mod och kraft i farans stund utgör vilkoret för fosterlandets yttre sjelsständighet. Uti denna häpenhet företogo vi oss emedlertid att ännu en gång genomläsa Lars Larssons yttrande i sammanhang, uti det citerade N:o 129 af Aftonbladet. Lyckligtvis kunde vi, efter denna läsning, atertaga andedrägten. I stället för den ordställning, som förekommer i Ålinervas artikel, funno vi nemligen den åberopade strofen innehalla följande: Att vara försedd med komplett materiel är visserligen af mycken nödrändighet; men ingenting är skadligare än att under fred utarma folket och anstränga alla dess krafter till organiserande af ett äfrerslödigt befäl, eller till sådant rangerande på förhand of fördelaktiga pensioner, alt befålet skall finna sig bäst vid att taga afsked, så snart det minsta osunda väder blåser. Hvar och en med någon grad af omdömessörmåga måste genast inse hvilken himmelsvid skilnad de: är emellan denna ordställning i Lars Lars ons verkliga yttranden, (hvilket såsom en muntlig replik på Jon Jonssons nyss förut upplästa anförande, icke, på sätt Förf. nsinuerar, kunde vara författadt af någon annan) och det som Minerva-Författaren behagat lägga honom i munen. Det förra innehåller endast en vilkorligt framställd slutsats, som tydligt y. tar Fa hvad ett ekonomiskt förhållande kan anses föranleda; hvaremot be. 2—. FA.l. BAOInanYPUR. 2. MAR 2 oLÅallo Sn SN RN —— SSL —