A tholska christenheten dessa Apostelens ord: att vara överheten underdånig, ty cen år af Gudi. — Hvad följderna och de oundvikliga verkningarna af La Mennais skrift beträflar, kan man i sjelfva verket lika litet beräkna dem, som man, öfverhuivud taget, kan med bestämdhet yttra något om den framtid som väntar oss. Att Les Paroles dun Croyant icke ur sitt intet uppväcka någon armee, till löretagande af det heliga korsstaget mot alla jordens väldigheter — derom är bland allt förnuftigt folk visst icke ringaste tvifrel. Åfven det torde kunna bestämdt påstås att, i närvarande ögonblick, äfven bland La Mennaix itrigaste anhängare och beundrare, ganska få torde finnas, hvilka skulle vara benägne att följa honom till denna förvillelsens och fanatismens yttersta gräns. — Men. ä vndra sidan, kan ingen beräkna hvad detta. bland massan af nutidens förbistrade opinionssoöndri gar, inkastade jäsningsänme i längden kan verka, om nånsin, förr eller senare, revolutionens ström ännu en gäng skulle bryta alla dammar, flöda öfver sina bräddar och kullkasta det sambällsskiek, som den rastlöst, ehuru tyst, undergrä ver. La Mennais sista arbete är ett verk af anarkin, och skrifvet för anarkin; sin egentliga betydelse kan det encast i tider af fullkomlig upplösning fullständigt erhålla. Emedlertid står det der, såsam ett märkvärdigt försök af revolutionsandan att gestalta sig till. religion och att säsom sadan, och likasom S:t Simionismen förgåfves försökte det, positivt träda i Christendomens ställe. Detta är ett bevis att den rent negativa rigtningen hos adert nde årliundradets förståndsfanatism är förbi, men tillika hura mycket den revolutionära eld som genomlöper Eärona, vunnit i intensitet och kraft. För sjerrskadande sinnen kan detta tjena såsom en varsel, i afseende på naturen af den strid, hvilken 1i med stora steg alltnärmare nalkas.