hans hok: Nästan liktidigt med den bortgångna (Lafayette) som egnat ett halft århundrade af sitt lif åt förra århundradets politiska irrläror (1) framträder i förvirringens tid och i enskones stad (Stadt der Unheil) ett arbete på verldsbanan, hvarigenem det ofta upprepade försöket förnyas, att nemligen ikläda tidens radikala irringar en ny drägt. Vore det blott fiuga om dessa, lönte det visst icke mödan att skänka dem vederläggandets phmärksamhet, men den form, under hvilken förförelsen . denna gang, nalkas menniskohjertat, ger denna nya uppenbarelse verldshistorisk vigtighet. Det är en Catholsk Prest, som i öppet uppror mot sin kyrkas öfrerhufvud, äflas att framställa revolutionens grundläror såsom väsendtligen christliga, och hvaje mot dem stridande instruct:on i kyrka och stat, s som ett verk af satan. Det språk, hvaraf hun be jenar sig ssom verktyg vid detta företag, har han, i trots af Franska lynne!s motspanstiga natur, iklådt Evangelii storartade ensald, och vi se här , för första gången efter den stora Franska Statshvälfningen, den apokalyptiska stylen missbrukad, för att inför venden predika jemlikhet och för. kunna alla jordiska välden, all jordisk ordning krig rå lif och död. Skulle vi försöka att i korthet caracterisera grundiden af denna skritt, torde det kunna ske med följande: Gud har skapat alla menn skor lika; han ensam är Herren och Beherrskaren. IIvarje försök att utö va ett herravälde på jorden och att försätta s:na medmenn skor i räågot tillstånd af berocnde och afhäng:ghet är ett brott, libartadt med Englarres fal!: inkröktandet af en myn ighet som tillhörer Ilerran allena. Derför är ock allt jordiskt herravälde ingenting annat än ett syndens verk och hvarje regering har blott genom djefvulsk list och Sataniskt förtryck sörmått til.vägabringa lika berättigade bröders kufvande. Grymhet och våd äro ock derföre de enda, som, till följe af sin naturliga förvandskap, kunna göras till stöd at den inkräktade makten, och det är endast gevom dem man kan qvarbälla i underdäånighet de sin arfvedel beröfvade och afhålla dem att återtaga de oförytterliga rättigheter dem veridens skapare och upprätthällare med födelsen för ånat dem. Att uppstå mot detta i egentligaste, eminent djefvulsk betydelse, djefvulska tyranni, eröfra friheten ifrån all jordisk öfvermakt, att, till detta mål, på det innerligaste förbinda sig med sina lika lidande bröder, och kasta stridshandsken ät hvarje myndighet och styrelse, såsom sådan, att på Hf och död bekämpa dem och i yttersta fallet dö martyrdöden för Friheten — det är den christnes heligaste pligt. Ty derföre hade Christus uppenbarat sig i en tjenares skepelse, på det genom honom banden af herravälde och underdånighet måtte varda lösta. Endast Konungarne och Furstarne bade, likasom de upprest sig mot Gud, försvurit sig att motarbeta och förstöra detta återlösningens egentliga ändamal och mening — i aderten arhundraden betvungit och förtryckt frihetens stora verk — ja, fördristat sig att. i djefvulskt han, missbruka de Christnas tro till stödjande af deras egen inkräktade och, såsom sadan, från Satan härledda makt. Men nu vore uppfyllelsens tid nära; en stor, afgörande strid förestode: i denna skola Frihetens barn segra, men Christi vedersakare deremot, denna verideneFuretar och Herrar, skola bindas och kastas i det yttersta mörkret. Abbe de la Mennais kallar i denna bok de rättrogne till vapen. och anbefaller dem att förbereda sig till det heliga verket genom vako och sasto. La Mennais har i detta verk, likasom förr i snatindning Aovcnir, beträdt en bana, sem Savonarola , Huss, Thomas Wänzsr, Karlstadt m. fl. före honom vandrat. Hvad desse ofullständigt och fragmentariskt tärde och trodde, tyckes i nittonde århundradet vilja återfödas, men ock till tölje af den öfverlägsenhet vår tid eger i allt hvad Formen beträffar , utbilda Usig och rundas till ett full. ständigt helt. — Blott deri skiljer sig Ea Mennais i hufvudsaklig män från Åna föregångare, att dessa blott tillfälligtvis och Hl som fvungne af den oemotståudliga makten af deras egen conseqven-sörhlarade krig mot Statens myndighet och makt, under det deras egentliga anfall gå lde Kyrkan, uti hvilken de icke ville erkänna nägon af Gud insatt autoritet och andelig ö!verhet, Samt luÅde em denna senare ungefar detsamma som La Mennais lärer om Staten och dess myndighet. Lksom de törnekade Kyrkan, förnekar han Staten och, i gifven slutlöljå deraf, ä ven dess rättigheter, alltid med anspråk och högt uttalad ölvertygelse att vara Kyrkuans trogne, ja enda rättrogne son. Mot sjelfva Påiven tyckes han egentligen blett hafva ett enda gravamen; det att icke den helige Stolen velat ställa sig i spetsen för det heliga kriget till oe Je ss oo tra ha C646