en. De ha framställt sig sjelfva som en makt, hvilken ville gifva impulsen en fråga, der bade Ständerna och Eders Maj:t ännu voro tvehägsna, och an har icke en gång sparat poetiska fraser, för att gisva färg åt ett ärende f helt och hållet allvarlig och prosaisk natur. Härigenom förändrades frågans beskaffenhet. Den var nu icke mer ett mne för den lugna teoretiska diskussionen, hvars afgörande på ett eller anat sått icke rubbade de praktiska relationerna mellan statsmakterna. Den na af dem visade, att den hade ett interesse deri. Eders Maj:ts Rådgifvare yntes ha tagit ett parti dervid; det berodde då på Ständerna, att biträda det, ller omfatta ett annat. Problemet blef för dem följande: skola vi, genom len nya redaktionens antagande, sluta oss till dessa rådgifvares system — så idt det kan anses vara Regeringens — adagalägga det förtroende vi hysa lerför, det bifall vi skänka derat? Eller skola vi, genom redaktionens förkatande, öppet förklara. att vi ej gilla det, utan tvärtom anse det antinatioelit. och dem, som antingen tillstyrkt det eller ej afböjt det, icke förstå andets bästa eler icke vilja befordra det? Tullfället, att afgifva en sådan irk aring, var det önskligaste. Eders Maj:t var passiv i frågan: den aftandads sålunda ensunt emel an Ständerna och adgifvanne, och Eders Maj:ts hösa person kunde i intet fell — sem så ofta förut skett — neddragas i tvisten eler nyttjas till skö d or rucave intressen eller tvetydiga motiver. Det förflatna a sp ular tj Allan framt den, och dess läror kunde icke vara utan nytta för Standerna. De ernrade Åg huru man af dem begart ouppnörliga koncessiouer, utan att möta dem med någon enda: huru de, i en stund af hänförelse, stål publicitetens organer under godivcket, huru de uppoffrat sin yttranderätt mot löste om ati aterfa detta lan. Den radgifvare, som begärt lanet, hörde sig påminnas derom och feg, och erkände med sin tystnad den obetalta skulden De erinrade sig huru det envälde regeringen äger i den ekonomiska lagstittningamakten, blivit begagnadt — näringarnas vegeteraude lif. industriens band, välmågans afstagande sade dem hvad de derom behöfde veta — och problemets lösning gaf sig sjelf vid handen. Så som frågan om grumdlagsförändringen blifvit besvarad, lyder da svaret: Konungens rådgifvare representera icke nationens opinion , eller med andra ord: de kunna till sina personer vara aktningsvärda män, men de daga icke Rikets Ständers förtroende. Detta beskut uttrycker hvad en tacksägelse-adress efter trontalet uttrycker i andra konstitutionella länder: i hvarje annat sådant skulle Konungens rådgifvare sjelfmant känna hvad de borde göra. Jag vet icke om de här känna det, men jag bör åtminstone säga dem det: de böra antingen ändra system, d. v. s. tillstyrka Eders Maj:t att ändra det, eller, om de det ej kunna, lemna rwn åt andra, mera skickliga dertill. Den gamla fabeltiden omtalar en jätte, som blef starkare hvarje gång han uppreste sig efter sitt fall. Så årven den konstitutionella regeringen. Hon kan, i den parlamentariska striden, bli slagen till jorden: men hon uppreser sö starkare med ett ombylt system, och Monarken har dervid ej delat fallets obehag, men han skördar ombytets fördelar, ty han sluter sig nu närmare intill navonen. Regenter öfver större och måkiigare stater , än de, som ha den lyckan . att höra under Eders Maj:ts spira, ha sett en sådan nödvändighet inträffa; de ha gifvit efter derför, och denna eftergift har gjort dem ännu större och mäktigare, ty den har gjort dem populärare. I Våra dagar ha varit vittne till, huru en Konung misskänt denna nödvändighet. Men de sågo äfven hans beklagliga öde. Vare det längt ifrån mig, att vilja ställa händelserna i Frankrike år 1830 i bredd med förhållanderne hos oss. Man skulle väl kunna säga, att de 312 Riksdagsmän, som hos oss förkastade lagförändringen, voro Sveriges 221, ty de uttalade samma mening. Men längre sträcker sig likväl icke jemförelsen. Jag är fullt öfvertvsad. att hvad som sedan skelde i Frankrike, icke kan eller skall ske här. Jr vill icke tala om nåza vådor för Eders Maj:ts tron; de finnas icke, och om de än ådunes, tror jag mig nog känna Eders Maj:ts hjeltesjäl, föratt veti. att hvad Eders Maj:t ej skulle göra af andra bevekelsegrunder, det gjorde Eders Niaj:t icke eller för att undvika vådanJag vill hellre tala onr ett tör Eders Maj:ts hjerta mäktigare motiv, om landets våda genom ett tyuande västand, genom motarbetade önskningar, genom uteblifna förbättringar i . LT— i..... af dot hittills t.njan tv.