Då jag här begagnar denna utväg, är det för att underkasta min tanka en sådan pröfning, emedan hon, blott sedan hon bestått den, undsår någon betydelse. Jag har redan förut mer än en gång gjort det, och bland annat i den bekanta skriften Sverige 1809 och 1832. Den innehöll ett klander öfver det hufvudsakliga system, Eders Maj:ts regering följt. Jag påstod ej, att min äsigt var den rätta, men önskade, att hon, om hon det icke var, måtte framkalla en vederläggning. Intet försök har blifvit gjordt till ensådan, ehuru skriften vunnit det erkännande och den uppmärksamhet bland nationen, att hon måhända kan sägas uttrycka tänkesättet hos dess bildade majoritet. Då Eders Maj:ts rådgifvarebland hvilka visserligen finnas män med skriftställareförmåga, underlåtit dess vederläggning, ha de sålunda antingen uraktlatit sin pligt mot Eders Maj:t, eller medgifvit klandrets behörighet. I sednare fallet hade en ändring i system varit en pligt mot nationen. I des ställe har man vetat adraga dess författare Eders Maj:ts ogunst. Jag klagar ej deröfver: men jag beklagar, att denna ognnst blivit, ä Eders Majts sida, dess enda följd. Eu Grekisk Faltherre sade en gang till sin vredgade motståndare, som öfver honom lyftade käppen: Slå, men kör! Så vilie jag åtven ropa till eders Maj:t: Värdes höra, ej min röst, men den tusen aldiga stämma, som från alla landsändar återger den! Anu är det likväl ej för sent och jag upprepar i dessa rader en bön, hvaråt de sista dagarnas händelser gifvit ny styrka. Den föreslagna nya redaktionen af 72 8. Regerengsformen innefattar, efmin åsigt, ingen väsendtlig förändring. En aterhiick på händelserna visar, att Stånderna ej äro de, atminstone ej de enda. som beliö:va nacia band ja sin lystuad att tillgripa Banken. Den statsmakt, som börjar krig, som fördrar nya anslag, behötver det lika mycket. Upphör denna med sina fordrin— ett tillfälle hört klagas öfver deras njugghet i nya skatters bev.kjande; att nu gar, så inträffar ingen anledning dertill för Ständerna. Man har vid mer ån påsta. det de behöfva en aterhallande kraft mot sitt siöseri dermed, och att denna kraft skulle vara Regeringen, är en kontradiktionsom maste ligga tydlig för första ögonkastet. Men deremot måste detta samma ögonkast finna, att med den gamla eller nya redaktionen af ofvannämnda paragraf, blir förhallaudet alltid detsamma, att, i fall utomordentliga penninge-anslag fordras, och Ständerna till deras beviljande icke veta någon annan tillgang, än Bankens tillgripande, kommer det att bero af dem, huruvida de vilja nyttja detta medel, och af Regeringenhuruvida hon framhärdar i sina fordringar. Åro Ständerna ej benägna för denna åtgärd, så vidtages den icke; fordrar Regeringen inga öfverdrifna anslag, så kommer den ej i fråga. Följaktligen är säkerheten för Bankosedlarnes bibehållande i sitt värde, i bada fallen detsamma, och det är då af icke serdeles stor betydenhet, om man bibehallit eller ångdrat Grundlagsparagrafen. Men Eders Maj:ts Radgisvares, efter miu tanka, alldeles oparlamentariska förhållande har girvit frågan en helt annan riktning och betydelse. De ha förklarat, det Eders Maj:t icke begärde vagon delaktighet i Bankens styrelse, att den blifvit Eders Maj:t så godt som påtrugad, och att Eders Maj:t härvid endast gifvit efter för Rikets Ständers enhälliga önskan. Det var saledes folkopinionen, som i detta fall skulle göra så förmå honom att samtycka till en sak, i hviken dess egen opinion var obeg gällande på Konungen, och stund. Under sådana omständigheter hade Eders Maj:ts Rådgifrare följaktligen bodt naila sig helt och hållet passiva i både ord och handling, lemna saken åt sin gang och låta opinionen uttala sig. Hade den blifvit enhällig, så bör man hoppas, att Eders Maj:t, enligt sina Rådgifrares försäkran, gifvit efter derför. Hade den ater visat sig tvetydig och obestämd, så är det mer än troligt, dot är säkert, att Eders Maj:t, som så ofta icke antagit Ständernas beslut i andra allmänna frågor. sonr aislagit mangfalldiga at deras önskningar. äfven skulle vägrat sin sanktion at ett bestut, för hvars antagande enhålligheten var fastställd som vilkor. Denna passivitet skulle i hvarje annat konstitutionelt land ansetts som oundgänglig, som det enda Konungens rädgi:vare kunde och borde göra. I dess ställe ha de — som sällan eter aldrig höja sin röst i de vigtigaste allmänna fragor, hvilka bero pa Styrelsens afgörande eller medverkan, eller der en upplysning, en leduing af deras kunskaper och erfarenhet vore så ganska vigtig — de hafva här, i denna fråga, der de bordt tiga, efter det ofvannämnda förklarandet, uppstått att med if7 A I ge 2 1 mr 6 . eb MM Å 4 AN OM 217