Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1834, sida 2

DahnIH)-1DCIC-HCHTLIH UMPPHGTLLV VV 1145DA JRÅ111H8 7 SPP lev Ro be td r ögonblicket en frälsande genius och återförde dem inom sina gränsor till en ostördare fortsättning af mensklighetens högre och sällare lif. Det utgör en, Svenska folkets, nationalegenhet att göra rättvisa åt hjeltar, helst när de, sasom Carl Johan, genom föreningen af söndrade Bröder återkuntit band, hvilka en förfluten tids förvända politik sönderslitit. Men Nittonde Seklets Svenskar ära icke Carl den Tolftes; de anse icke eröfringen af ett Rike, — om det så kunde Kallas — för målet; nej! de anse den blott som ett medel att ernå målet, och om detta blir ouppnådt, om folkundervisningen och danandet af det uppväxande slägte till nyttiga, närande medborgare i samhället med liknöjdhet ases och med njugghet bemötes och knappt några 1000 Rdr till dit syftande allmänna förbättringar kunna erhållas, medan hundratusemle slösas på Prakt-regimenter; om Brännvinets öfverflöd och låga pris i decenaier ohejdadt får förderfva folkets sedlighet och arbetskraft, och brottens untal och fängelsernas fyllande i följd deraf i en ryslig skala tilltager; om näringarnas bestånd i provinserne lemnas till lekball för utländska mdustrieus mäktiga Organers indytande; om intet enda industriellt företag kan räkna på bestand och åkerhet, och ett ständigt ombyte af ekonomiska författningar öfve:gar fran den ena ytterligheten till den andra; om det ser ut som förekom det Regeringen lättare att förvara menniskor i fattigoch korrektionshus, än att genom nyttigt arbete sysselsätta dem ; om den erkända bristfälligheten af föräldrade och numera olämpliga Stats-institutioner, i trotts af allmänhetens motsatta ast t hyss, som folkets palladium; om hvarje förändring i Styrelseverket, i stället att bli en förenkling och besparing, är en försämring cch förhöjning i utgifterne: om många af Riksens Ständers vigtiga beslut och önskningar fran den ene Riksdagen till den andra lemnas utan allt afseende och handläggning; om Representanterne i stället att efter Riksdagens öppnande finna väl genomtänkta och planmässigt utarbetade lagar, antingen för oduglighetens skull maste förkasta hvad som dem förelägges eller alls icke finna nagot förberedt, utan sjelvr måste lägga hand vid arbetet, hvilket. såsom ögonblickets ingifvelse och bastverk, alltid måste vara ofullständigt : om de fieste af de personer som eOgirva Regenten heldre i maklighet sitta i hufvudstaden än genom resor i fiäli ts olika provinser personligen oåvertyga sg om hvarje landsorts nöd, beho? och belägenhet; om Skatternas ökande aldrig har gransor och deras anvausdande mest bortslösas på oproduktiva föremål; med ett ord : — om utet spår finnes, att Regeringen uppfattat en tid. än mindre är fiamom densamma: då saknas det resultat, som kriget genom consoliderande af Rikets yttre gräusvr skulle bereda, nemligen en obehindrad utveckling af folkets materlell, uvoraliska och intellektuella krafter, för att dymedelst draga fördel af de stora Naturens skatter Sverige bär i sitt sköte. Fredens ugn är grundelementet; men så som lugnet inom ett välordnadt hus, — änskönt hvarje enskilt är nyt: ig och verksam — röjer den styrandes omtänksamma och skapande omfattning, så böra ock alla krafterframkallande till nyttig verksamhet i en Stat vara Regentens yppersta mal. Värdigheten förnärmas ej af Sparsamheten och att med Smätt uträtta Stort: — hvad annat än detta har väl någonsin utmärkt Snillets öfverlägsenhet? Folkets rikedom är Regentens bästa Skattkammare och dess moraliska högsinthet och mannamod af vida mera betydenhet än den mest prunkande armc. En hvar som rågot äger, — och deras antal är mångden — de tarfva en Fader, en beskyddare, en den allmänna Ordningens kraftiga upprätthallare, med ett ord, en Konung. Hans Väl och Hans Helgd är oskiljaktig från Folkets Väl och dess Rättigheters Helgd, och ett ömsesidigt lyssnande till förnuftets röst och det sem tiden kräfver, kan ensamt för komma flodens valdsamma genombrytning och starkare sammankaxvta de band, hvilka förena folket med en Dynasti, som, utgången af Friheten, blef kallad att skydda och värna Sveriges urgamla Frihet. 11.I. HANS MAJESTÄT KONUNGEN! Då en enskilt person i samhället vill, om dess allmänna angelägenheter, framställa sin tuka in ör Konungen, ges dertill ingen annan laglig väg, an offentlighetens. Ilon är tillika den ändamalsenligaste. Individen tager da det allmänna omdömet till medlare och tolk: det antingen ogillar hans asigt, och Monarken ser då deri endast individens; eller äterger det densamma som sin egen, och en upplyst och högsinnad Furste inser da, att den verkligen förtjenar afseende. Då inträffar detta sköna, sant konstituticnella förhallande, att Monarken överskrider rådgisvarnes gränsskilnad, sätter sig i direkt konAA.. AAs dess ledning — ech deraf kan ej härflyta an