ket mi-staga mig, om jag ens knude tänka, att någon bland den biklale classen af härvarande Judiska församlingen skulle finna sig smickrad af detta anförande. Då författaren anför Rabinaren (rabinen?) Juda Hakadischs förtroliga vänskap med Kejsaren Antonius Pius. sa tyckes han bibehålla urfädrens benägenhet för radotterie och skrytsamhet, med förmenande af att ingen bland oss okunniga Svenskar kunnat genom Historien inhämta sa pass kännedom om Romerska Ilofvet i forntiden, som fordras för att veta, det Kejsarnes vänskap och förtrolighet till Rabinerne mera hade afseende på politiska afsigter, än personlighet. Då den Judiske ledamoten jemför de 4 å 5 Handelsbodar til de öfrige väl assorterade varalagren i G:borg, Mastitugget, i Hufvudstaden och hela Riket, så förbigar jag. af skonsamhet, att deröiver gifva nagon närmare förklaring, så framt jag ej framdeles dertill skulle blifva uppmanasl; men da han uppgifrer våra uppfylida Vinkällare och Supställen. såsom ett National behof. och då han vill insinuera, att Judarnas ursäder, framstälde som Barbarer i harnesk. skulle kunna utbreda angest och skräck för Svenska Nationen, da blifva hans egua ord tilliyllest, för att öfvertyga om andan af hans tänksätt och blind. öfvermod. Men så vagar en främling, offentligen och oförtåkt, tala i ett land och inom de murar, der han med familj njuter skydd och säkerhet och der han kommit i atnjutande af en mangarig utkomst och trefnad äfven under det att han hycklar med de heligaste medborgerliga pligter och dygder, eller att veta lefva och dö för ett älskadt fådernestand. Fädernesland-känslan fordrar. att ingen matte med liknöjdhet kunna afse att dess egen Nation skymfas eller misshandlas af hvilken främling som helst, men aldraminst af den, som har Sverige att tacka för sin upp komst och sitt bestand.