fjerdedelen skall råknas, hvarligenom vi unso en bscBlTAldt Controll på Herrar Commissariers Cassation. I annat fall kunna ganska få Riksgäldssedlar uti uppbörd och vexling hädanefter emottagas, ty Räntemästarens urskilljning i afseende på Riksgäldssedlars granskning, den må vara stor eller liten, är ej användbar, enär den skall vara underkastad en sådan pröfning, som Commissarierne ådagalagt sig äga. Commissarierne hafva mycket fintligt, skickligt och utstuderadt velat, såsom exempel på egen industri, anföra att 2:ne delar af en Credit-Sedel varit på samma dag till granskning af särskildte personer inlemnade, och ge derefter en antydan, att de hade mycken likhet med min omtvistade Sedel. Härmed må nu var huru som hälst, så lemnar jag detta i sitt värde, men säkert är, att min Sedel, hvars båda hälfter voro på ett papper fästade, och med 2:ne Personers påskrift, och 2:ne afirrck af Ränteriets Sigill försedd, ej kunde 2:ne gånger presenteras och inlösas. . Äfven hopröra Commissarierne något om mina förtjenster till det allmänna i anledning af min tvist om en CredltSedels Cassation. Allmänheten är dock så klarsynt, att den inser, att det icke är fråga om en 2 R:dr, utan kanhända om flere 100,000 R:dr, emedan det gäller principen för Sedel-approbation. Med den kännedom jag numera äger om Commissarierne, förundrar det mig alldeles icke, att Commissarierne tyda min ifver, att förfäkta en sak, som ej är för mig af något interesse, för ganska löjlig. Slutligen hafva Commissarierne, efter åter upprepade beskyllningar mot mig för öfverdrift, bitterhet, inbilskhet, sanningslösa uppgifter och förvillande framställning , publicerat en förlidet år emellan Riksgälds-Commissarierne och mig uppkommen skriftvexling, rörande en detta ämne alldeles skiljaktig, och af enskild beskaffenhet varande fråga, i påtaglig afsigt, att framkasta vinkar om att min nu gående klagan skulle äga sin upprinnelse från en låg hämndkänsla. Denna taktik är lika gammal som oädel, samt gäller numer ej för hvad hon fordom gjort. Dess förmodade verkan uteblir genast, då jag nämner, att jag redan år 1824, och således 8:ta år före det nyssnämnda skriftvexling uppstod, hade, fastän förgäfves, besvärat mig hos IIerrar Fulimägtige, öfver Commissariernes Cassation; och då kunde icke något afskyvärdt hämndbegär ligga till grund för mine besvär. Jag hade sannerligen kommit att alömma denna skriftvexling, men som den på ett sådant insidieust sätt ånyo kommit på bane, skall jag, när min tid framdeles kan ge mig ett ledigt ögonblick, icke underlata, att den deri afhandlade frågan på högvederbörlig ort göra anhängig, dock ej hos Herrar Fullmägtige, dit Commissarierne benäget och förtröstansfullt behagat hänvisa mig. . Commissarierne tala ständigt om min påstådda ofelbarhet, ehurn jag ej vet mig nånsin hafca påstått något ägande deraf. Jag har ock ej kunnat det, ty jag känner för djupt mina fel och svagheter. Men jag har hvarken varit, eller är, såsom Commissarierne förmena, inbilsk, sanningslös eller hämndgirig. Tvärtom äro sanning, uppriktighet, försonlighet, de dygder, som jag af innersta hjerta älskar, och söker eftersträfva. Men när det är fråga om, att strida för det rätta, eldas min själ, all menniskofruktan försvinner, och ingen försakelse synes mig stor. Jag hatar all slags orättvisa, och det är derföre, som jag, fastän alldeles ensam, icke har tröttnat, att strida med en UmbetsmannaCorporation, som tyckesså väl känna och ersara, att den hemtar sin Embetsmyndighet från Rikets Ständer, och deras ädla och respectiva Ombud. Vidrig är verkligen striden, men jag hoppas, ej utan nyttiga resultater. Från striden utgår mången länge dold sanning ren och klarnad. Må Herrar Fullmägtige, må deras Commissarier och Seavatorare C13 sina häfenden ihon och utfandera möjlieheEAAA — ( 4 NY , ! j ö ö