D — —— — — — — — — flere procedurer för att afsätta en Prest än det forGras tor att åtskilja tvenne sammanvigde makar (och man vet bvad svårigket det har med sig). En Adjunkt, som uppför sig ovärdigt, blir väl kallad inför Wederbörande för att undergå den vederbörliga skrapan, men det fordras kanske 5 års fortsatt uppförande och ganska stora och bindande bevis, om han skall kunna blifsa expedierad. En Kyrkoherde ken gå ännu längre tid, ty då äro så många ressurser. Han kan skiljas från all befattning med Embetet och få på sig en v. Pastor — hvarigenom han kan vara ekyddad kanske för lifstiden. Wi hafsa väl hört, att flere Adjunkter och Comministrar blifvit afsatte, men i mennaminne har det väl icke händt med eu Kyrkoherde, förr än nu. Likväl se vi deraf att det alltid finns något trull i hvar kull. Hvarje menniska måste förundra sig deröfver att en sådan Prest kunde få gå så länge i fåradrägten. ö S. Lundvali är född i Finnland, der han fårst förrättade presterlig tjenst tills 1808, da han blef Bat. pred. vid Östgörha Landrwärns Regemente. 1817 begagnade han den förträffliga extra ansökningsrätten , som kanske icke nu för första gången legat tin binder förutbildandet af Pre ster:kapets ide, och kom i följd derafalldeleincognito öfver den misenöjda och olyckliga Föl-amlingen — Odensäkers regala pastorat af Skara Stift. Wi säga alt detta icke år furgta gången, som den extra ansökningsrätten fört med sig ledsan ma förhållanden — och vi vilje försvara det. En men som icke har inre kallelke till detta heliga Embete, kan aldrig på genare väg komma dit, ty om han sökte förslag , så kanske han fivge ingen enda röst, hvilket naturligtvis borde minska förtrocndet på högre ort. Och sedan han en gång blifvit ditsänd, anser han sig icke stå i någon obligation hos församlingen , emedan han icke genom deras förtroende blifvit befordrad. Församlingen åter å sin sida är misenåjå, emedan dess förhoppningar blifvit svikne, och den lårgt ifrån att få den, som haft dess allmänna förtroende, får kanske en sådan, som är främmande för både deras förstånd och hjerta. (Lundvall talade i början halfbruten Finska.) Man betänker icke detta menliga förhållande, som hos Församlingen nästan väcker missnöje mot både derza Frest och Regering. Man bör icke i denna sak förtänka den fromme bondens känslor. Wi äro likväl långt ifrån att klandra detta hos Regeringen, som just derigenom bevisar sin rättvisa, men det är icke så lätt för den enfaldige bonden att) inge denna rättvisa, ty han blir lidande kanske för både tid och evighet. Klandret måste falla på presterskapets befordringslagar. ifrån fåasta stund var Odensåkers församling misenåjd med sin Prest och icke underligt, hvilket följande meritförtekning torde rättfärdiga. Utom det att han alltid lefvat i uppenbart kif och oenighet med sine socknemän, har han för föl falskningsbrott RR am or Pfantidan emedan han var besvärad med