Yrosbekännelse. (Fortsättn.) I afseende å de öfriga interessanta anckdoterna och carakteristiska bidragen så väl ang. Hr. Grefve Adl ärsparre, som åtskilliga af de vid Revolutionsföretaget handlande personerna vilje vi ej gå Läsaren i förväg, utan endast här yttra, att de synas oss fullt rättfärdiga Frih. A:s af Hr M, commenterade omdömen öfver IIr Grefve Adlersparre, och 1809 års Statshvälfning. Frih. A. öfvergår derefter mera till sig sjelf, hvarvid han till en början fäster sig vid det år 1813 inträffade förhållande af Frih:s hemsändande från Armeen i Tyskland, hvilket Frih:s talrika Belackare föregifvit, såsom den första anledningen till Frih:s missnöje samt hans deraf följande opposition mot styrelsen. I hvad mån detta föregifvande må vara grundadt eller huruvida hrih. A, icke år 1513 handlade såsom en äkta Svensk och så, som en ädel fosterlandskänsla ålade honom, derom må Läsaren döma af neu2nstående Utdrag ur hans Skrift, hvaraf tillika ådagalägges, huruledes en af Konungens ännu i Rådkammaren befintlige Ministrar, II. E. Grefve af Wetterstedt, tänker cl ler har tänkt angående Sveriges förhållanden till vår Östra Granne. Uidraget följer: Det är en ganska bekant sak, att den behandling, som jag 1813 i Tyskland erfor, hufvudsakligast ägde rum till följe af dåvarande ITOf (antzleren Hr Baron af Wetterstedts tillstyrkan. Om jag vid tillfället hade ifrån denne man väntat mig ett annorlunda beshaffadt handlingssätt, i afseende på min person, så var det ursäktligt; men då jag 18 år sednare öppnar de Historiska Handlingarna och läser följande rader utur ett yttrande till Stats-Rådets Protocoll af den 30 Aug. 1509; så må man ej förundra sig om mina anepråk stegras ända till den fordran, att jag, vid mitt äfventyr i Tyskland, uti Hr Grefve af Wetterstedt bordt finna, snarare en försvarare, än en så sträng ocd oblid rådgifsare för bestraffningen af mina tänkesätt. i Man finner uti de Historiska IIandlingarnes fjerde del, sid. 87, huru till Stats Råds-Protocollet den 10 Aug. 1809 yttrades; — — — 2 — — — men om denna utsigt för framtiden är mörk och nedslående, så bör den likväl icke utestänga hoppet om lyckligare tider. Antingen skall Nationen sjelf, efter vunnen tid att återhämta sina krafter, bereda ett verksamt värn, så väl emot Rysslands hemliga anslag, som emot dess uppenbara fiendtliga försök, eller ock skall den dag inträda (ech må boppet om dess snara inträdande icke förvägras hvarje trogen undersåte och redligt sinnad Svensk man), då emot Ryssland de åskviggar skola riktas, som, i öfverensstämmelse 2 O0 AA.. —