Franska IIararne skola intränga på Rysslands område, då är stunden inne att med hela Nationalstolthetens känsla, med ett sj elfständigt folks sammanstämmande kraft, med det djupt rotade hatet i hvarje barm och med den heliga förbindelsen att antingen segra eller falla, åter höja de hvilande Sveneka vapnen och i förening med Frankrikes beherrskare kräfva en blodig räkning af Ryssland. Må således hoppet om denna efterlängtade tidepunkt mildra vår rättmätiga sorg öfver framtidens förluster, och den heliga eld aldrig slockna i våra bröst, som en dag skall föra befrielsen till det ädla Finland och hämnden till dess förtryckare. Om emot mig kan anföras någon brottslighet under mitt vistande vid Armåen i Tyskland 1813, så blifver det ganska säkert ingen annan, än att jag då tänkte i fullkomlig öfverensstämmelse med ofvanskrifna yttrande till Stats-Rådets Protocoll 1809: och att jag uti ett enskildt bref yttrade dessa tänkesätt, hvilka dåvarande Ilof-Canzleren Herr Friherre Gustaf af Wetterstedt ansåg förtjenta af den behandling, mig på dess tillstyrkan öfvergick. Jag har under en tid af 20 år aldrig vidrört denna händelse; men då man nu så vidt och bredt återupplifvat den, och när man i denna väg gått så långt, att mean äfven uti en tidning, hvilken man i allmänhet tillägger en protection af särdeles betydenhet, tilltrott sig såsom ett slags subordinationsbrott benämna det bref, jag i Juli månad 1813 i Tyskland tillskref dåvarande H. K. H. Kronprinsen, anser jag mig af vården om min ära manad att framlägga detta bref, för att såmedelst åtminstone blifva dåmd, i följe af ett verkligt factum och ej på anledning af illa underrättade eller blott ilskna publieisters ej alltid väl betänkta framställningar. (Forts.) ö