visar sig bestämdt, att RK.-Contoret till inlösen ej emotsager några Riksgälds-Sedlar, å hvilkas fjerdedelar nedantill å höger den minsta och omärkligaste nötning är till tinnandes. Wisserligen frambringar denna Casseringa-Method för R. Contoret det lyekliga resultatet att slippa insösa större delen af de i Landet utelöpande Riksgälds-Sedlar af hvilka säkert ganska få finnas, som äro fria från den obetydligaste nötning af en eller annan bekstaf å den högra sjendedelen; och vore R.-Contoret tynedt af någon stor balance, så kunde det aldrig upptäcka någon enklare och behändigare utväg att betäcka den än med begagnande af denna oskattbara method. Men dercmot medför den för det stackars folket de menligaste och olyckligaate följder, enär det är gifvet, att Räntmästarne måste, för att ej på några inväxlingsoch uppbörds-dagar äfventyra hela sin lilla Löneinkomst antaga för Sedlars cassering samma ädla och liberala principer, som R.-Contoret uppenbarat sig äga, hvaraf händer, att hela den i Nåder anbefaldte Sedel-invexlingen endast blir en fullkomlig chimere, samt att Länets alla Uppbäöråsmän kunna vid Skatternes indrifvande sällan emottaga några Riksgälds-sedlar, hvilket åter har det med sig att Riksgälds-sedlarne ej kunna gå i handel och vandel menniskor emellan, och omsidor stadna hos den fattigaste och okunnigaate delen af folket, så länge och intilldess de verkligen blifva af den beskaffenhet, att de aldrig en gång kunna presenteras till inlösen. — IIvilka anledningar till stridigheter, tvister och osåkarhet? Det är anmärkningsvärdt att, då mani så många år och i alla Landsorter hört bittra omdömen om RiksgäldaContorets Sedelgranskning, hvarken Åhlagaremakten eller någon enskild Person insett nödvändigheten att oaffenteligen uppträda och fästa Regeringens uppmärksamhet derpå. Sist af alla borde man likväl vänta det af en Rintmästare, emedan denne just genom R. Contorets nu antydda och bevista förfarande blifvit befriad från den obehagliga, besvärliga och äfventyrliga invexlingen af Riksgälds-sedlarne; men åsidosättande alla egna interessen och föranledd af min lifliga och varma känsla för det rätta, af min tjenstemanna-pligt samt af mina önskningar att i min ringa mohn kunna gagna det allmänna och synnerligast det Län, hvarest jag under 9 å 20 år varit Tjensteman, och ett deltagande vittne till dess allmänt kända fattigdom, har jag, utan fruktan för vederbörandes småaktiga förföljelser och Egoismens känslolöshet, fiendtlighet och löje, härmed för Konungens Befallningshafvande velat tillkännagifva Riksgälds-Contorets så högst klandervärda förhållande, under den ödmjukaste anhållan, det Konungens Befallningshafvande behagade, så