— — sion öfver Beckerska theatertruppen, ty långt ifrån att anse Er för en oväldig recensent, är man frestad tro Er vara — en liten förälskad narr. Det egentliga föremålet för Ert ordprål, eller Fru Rosenbusch, är onekligen rätt skicklig, och Ins. skall alltid med nöje påminna sig henne, som Rataplan i Der kleine Tambour och Agnes i Der Mann im Feuer; men att påstå, att hon vissa ögonblick öfverträffar de mest berömda utländska aktriser, är något för starkt. Till och med Stockholm äger i Fru Torslow en skådespelerska af utmärkt rang, med hvilken Fru R. svårligen kan jemföras, och sjelfva det Fruntimmer, som här på svenska gaf Catharina af Heilbronns rol, är ej i allas ögon så prosaisk, som i Edra. Ni kan sjelf öfvertyga Er derom, 1 — — om Ni gör Er den mödan att läsa eniö-Bladet för d. I:ste Mars)) och Götheborgs Dagblad för d. Febr. Begge innehålla mycket till det ifrågavarande fruntimrets fördel, och det förstnämnda är — sävidt det rörer Djurströmska theatern — det mest passande sidostycke till Er egen uppsats om den Beckerska. Har Ni verkligen sett Mamsell Hoffman, som Catharina af Heilbronn, och ej deri funnit herne ega Ika stor förtjenst, som Fru R.; så måste antingen Ni den afton haft ÅTOTSIHUFVvA för ögonen, eller också uppsysningen varit något dunkeprP. Djurströmska Theatern och Mamsell Hoffman. Efter en mellantid af tre år, skänkte oss Februari-marknaden na åter nöjet se Herr Djarsträms nomadiska scen flyttad ih land oss. Men hinder, dem man ej kunnat förutse, och livilkas tillvaro Rec. önskat upphäfven, gjorde dess vistelse här denna gång kortare än vanligt. Ifhaod sålund färlorats i utsträckning, har likväl i djuphet och indre halt blifvit oss godtgjordt. Föregängen, som han var, af et larmande rykte om Scenens objectiva förkofran och dess lyckligaste debutants artistiska utbildning, rönte Herr Djurström ett sargniniskt mottagande; men till lösning gafs honom den svåra uppgift, att Imerken svika sin pubiiks förhoppning, eller lemna otillfredsställda de högre anspråk denna, med eller utan rättighet dertill, födt af sig. Att allmänheten funnit sig i det hela belåten, ochi vissa delar sin väntan öfserträffad, derom vittna icke blott de tätt på hvarandra följande applauser, som under spektakel-timmarna, lik en antillisk storm, brusade genom salongen , utan äfven och isynnerhet den flod af lugna, men omisskännliga bifalls-yttringar, hvilken efteråt utgjöt sig inem trängre, men mera pröfvande och ästheti-kt bildade cirklar. Härtill bidrog icke ringa de eröfringar scenen gjort af tvenne bland Schillers herriigaste kompositioner, den omsorg man användt på deras uppsättning, och den rundning, hvarmed de —ä— —