Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1833, sida 2

ställer det) öföeensstän ner dessutom icke med den karakter, som Ir Montbel sjelf tillerkönner Prinsen. Att iullytah det af den österrikiska uppfosttan Luude tygla uppspringandet af hans personliga äregirighet och stämma det usvur2atoriska blod, som flöt i hans ådror, det kan jag förklara; men huru skall man med de lidanden som tryckte honom genom sina öusknirgars vanmakt. med så goda och libera la (2) kunskaper, klend villa den saderliga traditionen måste intaga en så ansenlig plats, förena denna riddexiisa anhängighet till en honom utträngande dynasti, hvilken, vij olycklig, men blottad på stora män, var främmande för sh tids fnsigter och å hvarje afscende mogen för förderfret? Ännu förekommer en ömtålig punkt, öfver hvilken Er Nontbel icke förklarat sig, I det han vidrör Prinsens täta sammanträden med Narskelk Mammon framställer kau gan-ka omständligt detaljerna af det röje, som yrglingen skall sannit i ått äterse en af dess faders älds a vänner och segerP kamrater; won det, sinnes i IICeriigens af Rag uaa, jet på ET , nad en sida, bvilken måste vyjväcka heit andra könslor hos den , som, ännu som karn, då lan börde Narskalken, P. insen af I igne anmålas, utropede: En Marskalk! är det nef dem, söm äsvergikvit min Far? Det är icke troligi, att åldren försvosat denna ödla ingcicnatien. Hr Montbelg ovilkorliga stillatigande, med afrcehee kär till, är något hörst märkvärdigt. lade detta icke varit en skyldig bifichet af den minister, som undertehnade CTCOamancerna, emot den Marskalk, som blifvit ansörtrodd att sökra verkstölligbeten genom våldet af bäjonetter ? Republibanska partief giorde, sem ået kxynes, sedan Juli 1820, ofta förnyade försök hos Österrikiska Regeringen, för att ernå, att Heriigen af Keichstadt öppet måtte förklara sig såsom pretendent till franska thronen. Ierr Movttel anför ordagrannt tillbud och vilkor, Imars äncamäl var att visa, att, i det man återkallade Napoleons son tiil Franhrike, ået blandade parti-t, som man oriktigt nog kallar det rcpublikanska, till ingen del hade för afsigt att återbörja erifrings-regimen, som bragte hans far till Et. Helena. Carl X:s förre Minister uppehåller sig med eyrtart nöje vid de talrika restriktioner, som det då i Wien proponerade utkastet täl en Kejserlig Eonstitution påleg er den allmänna friheten, hvilka öppet befrämjades af samma perti, i en peprv! aeet. Efter de anförda DOhrmenterna häede tet reprbhliska eller rättare det Ponepartistiska partiet, näjdt med CeLILSR att hafva fnnnit en hufsudiman och slutit sir till Rapoleons arkvingar, föräfrigt låtit fritt handla med sig, och visade sig synnerligast ganska eftergifvande, besräflannde Religiensoch Pressfrihet, och i allmänhet alla instituticner, hvilka kunde väcka misstroende och komma Europa att befara en