kenungarärdicheten, hvilken den offentlicen visar och hos andra s öker förvärfva så mycken vördnad: — i sanning, de likna sådane personer, sem i marknadsstånd för penningar visa den gapande publiken en Herkules eller rese, eller dverg, eher vilde, eller eldätare, eller nigon eljest märkvärdig man, och hvars styrka, storlek, djerfhet, osårbarhet, eller, om han är en dverg, prisa de hans vishet med den öfverdrifnast skrytaktighet, och stöta dervid i trumpeter, och bära en brokig tröja, medan de derunder, i hjertat. le åt ået förvånade folkets lätttrohet, och bespotta den stackars Högtprisade, som genom vanan af den dagliga anblicken blifvit den ganska likgiltig och hvars svagheter och blott inöfvade koaster de allför noga känna. Men jag är öfvertygad att vi skola upplefva den tid, då Konungarne icke mera vilja lemna sig till en skådedocka för sina adliga föraktare, då de bryta etiketten, springa ur sitt marmorstånd, och med ovilja kasta ifrån sig de glänsande lumporna, som skulle imponera på folket, den röda manteln, som bödelslikt asskräckte, diamantbandet, som man dragit öfver deras öron, för att tillspärra för dem folkets röst, den gyldene spiran, hvilken man gifvit dem i handen såsom ett falskt tecken till makt — och de befriade Konungarne skola blifva frie såsom andra menniskor, och frie vandra ibland dem, och frie känna, och frie gikta sig, och frie bekänna sin mening, och det år Konungarnes emancipation. (Forts.) — —— ————c — — Uret 7 i AR OA MATA NIT ÄNDEN