öfrermod har årifrit in på detta stormande hef, utan behörig ballast och nödigt roder, och som nu så rädd och ängslig ser sig omkring, som en seglare på chinesiska sjön, när han på ena sidan af horizonten upptäcker det dunkla lugn, som är ett säkert tecken, att från den endra sidan, innan en mi. nut förgår, typhonen meå sin föråerfliga fläckt blåser emot honom; — du skulle tilläfventyrs märka en liten man, som är nära att utbrista i hånläje och skälfeer till kropp och själ söm en li, ten fogel, hvilken råkat i en skallerorms förtrollande granskap, med förskräckelse känner sin fara och liksäl icke kan hjelpa sig och med ömkliga åtbärder erbjuder sig åt undergången; — du skulle märka en lång antagonist, som med de erigtande benen hakar sig fast vid bänken, på det att den annalkande stormen ej må bortsopa honom ; — eller du märker till och med en ståtlig, välfödd representant för måhän. da ett fett Grefskaf, som griper med begge händerna uti sin bänk-dyna, fullkomligt resolverad, att, i händelse en man ag hans betydenhet skulle slungas ur Huset, likväl bevara sin bänk och föra den under sig derifrån. Och nu kommer det: — Orden, hvilka så lågt framhviskades, uttalas så högt, att de till och med öfverljuda egna partiets jubelrop, och sedan tilläfventyrs en olycksalig motståndare blifvit skakad intill benen, och hanestympade lemmar krossade af talets alla troper, då är talarens kropp liksom nederbruten och sönderslagen af hans själs kraftyttring, han sjunker tillbaka på sin stol och församlingens bifallslarm kan nu utan uppehåll frambryta. — En fransman sade nyligen till en amerikanare: Alla edra Presidenter likna hvarandra, det finnes ingen framstående ibland dem ; det synes nästan som om alltid samma man blefve vald, endast under ett annat namn. — Petta är just det vi åtrå, svarade Amerikanaren — vi vilja alltid se principen men icke menniskan framstå. Så linge i vår högsta Magistratur menniskan står tillbaka för principen, eå länge äro vi det folk på jorden, som bäst regeras. (5. A.) REAR