ren, sitter en gestalt, som så länge suttit lutande vid studerlampen, tills icke blott lifvets blomma, utan sjelfva lifskraften begynnt slockna; och likväl är det denna, till utseendet hjelplösa gestalt, som ådrager sig hela Husets uppmärksamhet, och som, när den på sitt mechaniska, authomatiska sätt bemödar sig att uppstiga, sätter alla snällskrifyare bakom oss i en häftig rörelse, under det att alla luckor på galleriet, liksom vore det ett massivt stenhvalf, blifva uppfyllda, och genom begge sidodörrarne inströmmar dessutom tyngden af den utestående menniskomassan. Nere uti Huset kynes ett lika interesse gifva sig tillkänna; ty när gestalten långsamt i en vertikal krökning, eller snarare i ett vertikalt zickzack af tät sammanfogade linier utveklar sig, så hafva ett par andra ifrare på begge sidor, som skrikande Lille hämma hvarandra, hastigt åter sjunkit tillbaka på sina bänkar, liksom hade de märkt en förborgad väderbössa under talarens rock. LÅ Efter dette förberedande buller och under den djupa tystnad, som följde derpå, har Henry Brougham långsamt och med betänksamma steg närmat sig bordet, och blir der atående i en hopkrupen ställning — skuldrorna dragne i höjden, hufvudet böjdt framåt, hans öfvevläpp och näsborrar uti darrande rörelse, som fruktade han att säga ett ord. Fo Hans utseende, hans väsende liknar nästan en af de predikanter, som predika på fria fältet — icke en modern man af detta slag, som drar den sysslolösa söndagsmängden efter sig, utan en sådan predikant från gamla tider, som sökte upprätthålla och i öknen utbreda trons renhet, då den var bannlyst från staden och sjelfva kyrkan. Tonerna af hans röst äro fulla och melodiska, likväl höja de sig långsamt, betänksamt, och som man är frestad att tro, äfven med mycken möda, så att man icke vet, om mannens själskraft är ur stånd att beherrska föremålet, eller om hans fysiska kraft ej förmår uttrycka det. Hans första sats, eller snarare de första länkarne af hans sats — ty man finner snart, att hos honom räcker hvarje sats så väl till form som värde längre, än mången annans hela tal — framkomma ganska kallt och osäkort, och öfverhufvud så aflägsnade från den egentliga stridsfrågan, att man icke kan begripa, huru han skall vända dem derpå. Hvarje af dessa satser är visserligen djup, klar, i och för sig sjelf tillfredsställande, med synbart urval deducerad ur de valdaste materialier, och må de komma ur hvilken kunskaps fack det än må vara, så innehålla de likväl dess renaste essens. Man känner, att de alla böjas efter en bestämd rigtning, och detta med en stark kraft; men denna kraft är ännu alltid osynlig som vinden, och liksom denne, vet man icke, hvarifrån hon kommer och hvart hon far. Men när ett tillräckligt antal af dessa premisser förutgått, när hverje hjelpsats, som menskliga vetenskapen kan erbjuda till fastställande af en slutfölid. blifvit tagen i tienst