de orden; och de ögon, som i början med sina blå och stilla kretsar så ödmjukt sågo på oas, som ville de anhålla om vårt öfverseende och förlåtelse, ur desamma ögon skjuter nu en meteorisk eld, som upptänder alla hjertan till beundran. Så slutar den andra, den pathetiska eller deklamatoriskå delen af talet. När han har uppnått detta, som man kunde hålla för vältalighetens höjd, när han liksom ser omkring, för att med hånläje betrakta den förundran , som han frambringat, då sjunker hans gestalt åter tillsamman och äfven hans röst sänkeg ända till det besynnerligaste hviskande, som någonsin framkommit ur en menniskas bröst. Detta sällsamma nedstämmande, eller snarare uttryckets, åtbördens och röstens ränkande, hvilket Brougham eger i en fullkomlighet, som alldeles icke finnes hos någon annan talare, frambringar en underbar verkan; och de djupa, högtidliga, nästan framhviskade orden, som likväl ända till ljudet af hvarje enskild stafvelse fullkomligt höras, innebära en trollkraft, som man icke kan emotstå, till och med om man för första gången hör dem och ännu icke har lärt känna deras egentliga betydelse och verkan. Man må blott icke tro, att talaren eller talet är uttömdt. Dessa mildrade blickar, dessa döfvade toner betyda ingenting mindre än början till en peroration, hvarmed talaren, liksom om han känner, att han gått något för långt, åter vill blidka sina motståndare. Tvertom, är denna kroppens sammandragning inget tecken till svaghet, och detta röstens sänkande är inget förespel till fruktan och undergifvenhet: det är kroppens lediga, framlutande ställning hos en kämpe, som passar på tillfället, då han desto kraftigare kan omfatta sin motståndare, det är tigerns tillbakaspringande, som strax derpå med desto säkrare klor störtar löst på sitt byte, det är tecknet att Henry Brougham ikläder sig hela sin rustning och griper till sina mäktigaste vapen. I gina argumenter var han klar och öfvertygande; i sin besvärjning af passionerna var han väl något högmodig, likväl också mäktig och segerrik; men nu lägger han den sista, hvassaste slen på sin båge — han blir förskräcklig i sina invektiver. We den man, mot hvilken detta öga, som förut var så lugnt och blått, nu lågar ur dessa sammandragna ögonbryns hemlighetsfulla dunkel! We den svage, för hvilken dessa halft hviskade ord äro ett förebud till den olycka, som sväfvar öfver honom! En främling, som måhända i dag för första gången besöker Parlamentets galleri, vet icke; hvad som nu skall komma. Han ser blott en man, som har öfvertygat honom med sina argumenter, värmt honom med sin passion, och nu med det besynnerliga hviskandet synes framföra ett mycket lamt, och svagt slut. O främling ! vore du bekant med tilldragelserna i detta Hus och på en plats, hvarest du kunde öfverse alla Parlamentsledamöterne, så skulle du snart märka, att desse, hvad ett sådant lamt, svagt slut beträffar, alldeles icke äro