oemgtståndelig såsom Högländare, som tränga på med fälld bajonett. Är en hufvudaats vunnen med denna skenbara svaghet och osäkerhet, men bakom hrilken en verklig kraft och fasthet håller sig dold, då höjer sig talaren såväl med kroppen som själen, och med djerfvare och kortare angrepp tillkämpar han sig den andra hufrudsatsen. Efter den andra vinner han en tredje, efter den treaje en fjerde, och så vidare, tills alla stridsfrågans principer och hela filosofie äro liksom eröfrade, tills hvar och en i Huset, som har öron till att höra och ett hjerta till att kinna, är öfvertygad om de sanningar som han nyss förnummit, så oemotståndligt, som om sin egen existens, så att Brougham, ville han här blifva stående, ovilkorligt kunde gälla som den störste logiker i St. Stephanskapellet. Snillets hjelpkällor hos denne man äro verkligen beundransvärda, och han nästan erinrar om den fornnordiska sagan, der en alltid har dödat de förste mästarne i hvarje kunskaps fack och derigenom blifvit ensam arfvinge till deras samtlige snillegåfsor. Ämnet må vara hvilket som helst, högt eller lågt, abstrakt eller praktiskt, så känner likväl Henry Brougham det, och han känner det i grund och botten. Andra må täfla med honom, ja en eller annan må äfven öfverträffa honom i kunskapen om den gamla literaturens yttre skönheter, meningen är djupare än han genomträngd af den herrliga och varma filosofie, som lik den dyrbaraste ädelsten framlyser ur det skrin, som forntiden har efterlemnat oss. Brougham nyttjar icke Ciceros klara, felfria och derjemte något hoflika språk; lika så litet äro hans tal till formen lika Demostheness, ehuru de hafva något af hans färg; men honom felas hvarken den romerske talarens strängt-logiska slutsatser eller Grekens förskräckliga strafford. Derti!l kommer ännu, att ingen förstår bättre än han, att i sina parlamentstal begagna dagens händelser, så att dessa understundom , oaktadt deras politiska tendens och betydelse, skulle såsom blotta föreläsningar öfver filosofie, literatur och konster, förtjena vår beundran. Det är emellertid aldeles omöjligt, att analysera denne mannens karakter, under det man hör honom tala; när han, som redan ofvan är omnämndt, har grundadt byggnaden af sitt tal på en god filosofisk botten och i förnuftets djup; när han ännu en gång återvänder till detta arbete, bortlägger snöre och vattenpaas, för att undersöka, om allt är i ordning, och synes med en jättehand pröfva, om också allt håller säkert tillsamman ; när han fastbundit alla åhörarnes tankar med argumenter, liksom med tåg, som ingen är i stånd att sönderslita — då springer han med kraft upp på byggnaden, som han har timrat åt sig, hans gestalt och hans ton höjer sig , han besvär passionerna i deras hemligaste tillhåll, och öfverväldigar och skakar de gapande Parlamentsi ledamöterne och det hela, sorlande IIuset. Den röst, som