Historiens lärdomar i Politiken. Fragmenter. (Forts. fr. N:o 21.) Det är ett missförstånd, ehuru ej mindre vanligt hos den salska oppositionen, än hos den förvända rojalismen, att skåda i kegenter och folk 2:ne emot hvarandra riktade reaktionskrafter, den ena lurande på att inkräkta den ändras makt: En verklig folkets vän hyllar lika litet denna mening, som en verklig Konungavän. Endast den regeringslystne rådgifraren eller den herrsklystne oninionshja lien för i munnen, att folkets sak är någon annan än Regentens, att den sistnåmnde bör med misstänksam oro vaka på folkets eller dess Omhuds företag, eller å andra sidan att hvarje styrelsens förslag är en inkräktning på colkets rättigheter. beraf misstro i stället för förtroende; missnöje för ömsesidig välvilja, deraf split, afund och tvedrägt. En ädel Konunga-rådgifvare är icke mindre folkets vän än Konungens, och en oväldig folkets vän är Konungens. Sådant utgör sjelfra andan af en konstitutionellt monarkisk författning, rätt förstådd. Må fakta tala! Hrad gjorde Carl den Tiondes fall? Hvad räddade Fngelska thronen vid reformbillens seger? Intet annat än den okufveliga kraften af den idå vi antydt, lagarnes reaktion och seger. Isjelfva begreppet af en :agbunden frihet ligget sammanbindningspunkten mellan styrelse och folk. Lagen, uppsprungen ur