Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1833, sida 2

7 Religions (öfversättning.) Hvad är Religion? — Uttala bedjande svaret: Tron på Uud; ty hon är ej allenast sinnet för det öfverjoräiska och det heliga, utan aningen om Den, utan hvilken det oändligas och öfverjordiskas rike, med ett ord en annan verld, ej en gång kunde tänkas. Tag bort Gnd ur ditt bröst, så är allt, som ligger öfver och på andra sidan jorden, endast en upp repad förstoring af henne, och det öfverjordiska vore då endast något jordiskt, ehuru efter en större måttstock. Om den frågan framställes : Hvad menar du med ordet Gud ? så låter jag en gammal Tysk, Sebastian Frank, svara; Gud är en outsäglig suck, nedlagd i själarnes djupEtt herrligt, djupt ord ! — Men då det outsägliga är inneboende i hvarje själ, kan det ock för hvarje främmande antydas genom ord. Jag vill derföre låta ett sinne af gammaldags fromhet i våra dagars språk tala om Religionen. Religion är ursprungligen Gudalära, men i sin sanna betydelse är hon Gudaktighet. Utan Gud är mitt Jag allena alla evigheter igenom; men har det sin Gud, så känner det sig varmare, innerligare, fastare förenad, än genom vänskap och kärlek. Jag är då ej mera allena med mitt Jag. Dess ursprungliga vän, den Oändlige, hvilken så väl känner det, dess innersta väsendes medfödda skötevän, öfverger det lika så litet, som mitt Jag öfverger sig sjelf, och midt i det orena eller tomma hvimlet af mänskligheter och synder, på verldens torg och dess slagfält står jag med tillslutet bröst jnom hvilket den Ållärahägste och Ålldraheligaste talar med mig, och hvilar för min själs öga såsom en närbelägen sol, bakom hvilken den yttre verlden ligger i mörker. Jag träder in i Hans kyrka, Skapelsen, och förblifver der saligt andäktigt from, om ock templet skulle blifva dunkelt och kallt eller vara undergräft med grafvar. Hvad jag gör eller lider, är intet offer inför honom, lika litet, som jag sjelf kan hembära mig något; jag älskar Honom endast och allenast, jag må antingen lida, eller icke. Från Himmelen nedfaller elden på offer-altaret och förtär offer-djuret; men elden och presten blifva qvar. Fordrar min själs högsta Vän något af mig, så ser jag Himmel och jord glänsa, och jag är salig såsom Han; afslår Han något, så är det störm på hafvet, men det är betäckt med regnbågar, och jag känner väl den Solen, som står deröfver och hvilken sjelf aldrig är förmörkad, utan ständigt klar och lysande. Endast onda kärlekslösa själar styras af pligtbud, på det de först må blifva bättre. och derefter goda. Men det saliga kärleksfulla åskådandet af hjertats första närmaste Barudoms-vän, hvilken i detta bud ingjuter en lifgifvande öfversvinnelig anda, aflägsnar ej alle