svingar högt deröfver, så höjer sig ock den rätta kärleken öfver pligtens branta spets. Der Religion finnes, der blifva menniskornå, djuren, ja hela skapelsen älskade. IIxarje lif är ju ett rörligt tempel för den Oändlige. Till och med allt jordiskt blir förklarailt och solar sig i tanken på Honom; endast ett enda jordiskt fortfar att vara mörkt, synden, denna själarnes verkliga död, eller den oupphörlige Tantalus, Satan. Man har en slags rättighet att tala till andra om det, hvarom man alldeles icke talar inom och med sig sjelf; ty inom mig är han mig så nära, ätt jag svårligen kan skilja Hans och mitt ord från hvarandra; men från ett annat främmande. Jag återstudsar mitt eget, och jag återfinner återspeglad endast Honom, som upplyser mig och daggdroppen. Så vida det ej är någon villfarelse att tänka sig alt. dettta, måste då icke Du, o Gnd! uppenbara Dig för dem, som öfvervunno det mångljudande lifvet, först i dödens entoniga stund, då den ena verlden försvinner -efter den andra, den ena menniskan efter den andra, och intet blifver qvar hos der dödlige-odödlige, utom den Erige? — Den, som tager Gud med sig i den sista dunklaste natten, kan ej erfara hrad död är; ty hans blick är fästad på den eviga Stjernan, som skimrar ända in i afgrunden. Vi känne endast den lefvande verlden, ej den döende ; denna har ej tid att upptäcka sig för oss. Med hvilka nya, främmande, för oss dolda, erfarenheter måste ej i de aldra sista stumma ögonblicken den ena döende menniskoverldenefter den andra hafva tågat förbi tyst och mållös? Vi se endast aftonrodnaden af menniskans hädanfärd; men hon, som sväfvar i sjelfva aftonrodnaden, skådar Solen, hvilken strålar inom hennes bröst. Hela jardelifvet omgif. ves sannolikt af otaliga höga väsenden och verkningar, af hvilka vi ändlige varelser ej förnimme något, förrän den här varande kroppen med sina åderoch nerfströmmar, med sina brusande sinnen på en gång blifvit stilla och stannat: Täinken eder under ett halft århundrade fastkedjade vid Rhenfallets fot. J hören då under vattnets stormande dån ej den jämte eder talande själen, ej den flygande vårens sånger i himmelen och ingen vestanflikt bland blommorna; på en gång tystnar bullret; huru skall det då förekomma eder 2 — Som oss alla framdeles. Ty vi äre nu fängslade vid de jordiska vattensallen, som utan uppehåll dåna fram öfver jorden, och under hvilkas brusande vi ej förstå hvarandra, Men plötsligen stanna och stelnar vattenfallet, förvandladt till den stilla dödsisen; då höre vi på en gång hvarandras röster, och vi höre i trädens toppar och i himmelens blå den milda Zefiren och sångerna, hvilka hittills ett helt lif igenom ohörda förklingat omkring oss. 42. 1219 me pr