Dagens Nyheter – 24 december 1874, sida 1

som lutade sig ned ,emot honom : från den ödsliga balkongen. Men ett måtte han dock visst ha förstått: att det var någon djup sorg, som sökte sig uttryck i natten; ty innan han kom frsm till mitt fönster, upphörde hans sång, och han återtog den icke, förrän han hunnit förbi detsamma. Båten försvann ur sige; jag blef ensam; denna tystnad inträdde, under hvilken man tycker sig höra naturens andedrägt. Den stjernbeströdda himmelen afspeglade sig i vattnet; det föreföll mig nästan, som sväfvade jag midt i luften; floden, som brusade icunder mig, lockade mig till fig och framkallade hos mig en viss yrsel. Jag var så oycklig att jag tänkte på att dö. Fråa tauke till handling var blott ett steg... Det var ju så lätt att siippa alla bekymmer: några alnar under mina fötter utbredde döden för mig sin famn! Oech jag kände mitt hufvud böjas framåt öfver balustraden allt längre, under det att mina fötter upphörde att vidröra golfvet. Mea plötsligt tänkte jag på mitt barn. Genom att störta mig i vattnet, skulle jag icke alleneast begå sjelfmerd, utan jag skulle äfven döda en asnan varelse, Jag omfattade krampaktigt gsllerverket på balkongen med ;båda händer, och jag sprang derpå hesstigt tillbaka, såsom för att öfvervinna en frestelse, hvilken jeg fruk