Dagens Nyheter – 22 december 1874, sida 1

Denna brytning mellan fäderna hade till följd att barnen blefvo skiljda åt. Jag var knappt tretton år, då detta hände; den som jag kallade min bror var tjugusju år. Vi hade aldrig sagt att vi älskade hvarandra; jag vet icke hvad han tärkt — ty han var så mycket äldre än jag — men åtminstone hade jsg aldrig tänkt på hvad kärlek vill säga, då den oväntade skiljsmessan, som blef både plötsligt bes:utad och plötsligt satt i verket, lät mig klart skåda in i mitt eget hjerta. Jag märkte, att. någonting dylikt försiggick äfven hos honom. Det band, som förenat oss, hade i den svåra pröfningens stund blottat sin verkliga karaktär. Men våra föräldrar — voro de blinda för våra känslof? Eller fästade de vid dem intet sfseende? Jag tror näsån att de ingenting anade; men jag tror också, att om de än aldrig så tydigt ins.tt rätta arten af vårt förbållande, så skulle deras hat ha hindrat dem från att derpå göra det ringaste sfseende. Våra familjer voro således åtskiljda, icke allenast genom afståndet, utan äfven genom den bittraste fiendskap. Men vi — han och jag — hade vid ett sista möte svurit att ingenting skuile kunna skilja oss åt. Vi voro vana vid att hålla af hvarandra; det var oss icke möjligt stt lyda då man