Dagens Nyheter – 17 december 1874, sida 6

de franska förhållandena. Sådant mäste naturligtvis reta och förbittra Biemark och förklarar den ovanligt kärfva ton, han i sina skrifvel-er använder mot Arnim. Dennes hållning var också i alla afseenden tadelvärd. Om Bismarcks politik föreföll honom oriktig, så hade ban ju när som helst kunnat begära sitt afsked; men så änge han stannade dvar på sin post, var det hans ovilkorliga skyldighet att ställa sig rikskanslerens föreskrifter till efterrättelse. Något tvifvel angående dessa kunde han icke hysa, ty hans instruktioner voro klara och bestämda. Tjenstereglementet måste erinra honom om nödvändigheten att tygla sin lust till sjelfständigt uppträdande. Nästkommande lördag den 19:de dennes kl. 4 e. m. afkunnas dom i målet. Vi blifva således i tillfälle att på måndags morgon meddela våra läsare utgången af denna celebra sak. Såsom telegrafen meddelat har allmänna åklagaren yrkat 21, års fängelse såsom straff å den anklagade. . Under den Arnimska rättegången har innehållet i åtskilliga diplomatiska akter, vexlade mellan furst Bismarck och grefve Arnim samt berörande Tysklands politik gentemot Frankrike efter sista kriget, kommit i dagen. Innehållet i dessa handlingar eger icke något direkt samband med sjelfva processen och de beröra till större delen förhållanden, som numera äro förändrade. Då det emellertid kan vara intressant att en gång få titta i hrr diplomaters papper, hvilka eljest äro så omsorgsfullt dolda för andra dödligas blickar, meddela vi här ett litet utdrag ur en skrifvelse, som furst Bismarck i februari månad förra året tillsände grefve Arnim, hvilken strax förut beklagat sig öfver den isolerade ställning det tyska sändebudet intoge i Paris. Furst Bismarck skrifver: Den öppenhet, med hvilken man efter fredsslutet inom alla. samhällsklasser i Frankrike proklamerar nationalhatet mot tyskarne, lemnar intet tvifvel öfrigt derom, att hvarje regering i Frankrike, till hvilket parti den än i öfrigt må höra, skall komma att betrakta revanchen såsom sin hufvuduppgift. Frågan gäller endast buru lång tid fransmännen skola behöfva för att reorganisera sin armå och skaffa sig allianser, så att de enligt sin egen åsigt äro i stånd att återupptaga striden. Så snart detta ögonblick är kommet, skall hvarje fransk regering skynda att förklara oss krig. Vi äro fullt beredda härpå och man kan icke förebrå vår legation i Paris att den icke förmår att tämja den galliska strids lusten. Om det är sant att h. m:t kejsarinnan (af Tyskland) vändt sig till Guizot med en beäran att han skulle säga henne huru man kunde örmildra fransmännens hat emot oss, så kan ett dylikt steg förklaras genom en hos qvinnan naturlig känsla. Men det är icke ers excellens? uppgift att dämpa vår grannes obefogade vrede så länge denna sträfvan både kan betraktas såsom ändamålslös och såsom oförenlig med vår nationella värdighet. Vi hafva icke velat kriget, men vi äro städse beredda att föra det ännu en gång, för så vidt Frankrike genom nya öfvergrepp tvingar oss dertill Oderint dum metuant! (Må de hota oss, blott de frukta oss!) I lördagens nummer af denna tidning omnämdes att furst Bismarck under den debatt, som i förra veckan uppstod inom tyska riksdagen med anledning af den utaf regeringen föreslagna indragningen af anslaget till sändebud hos den påfliga stolen, förklarat att han hade officiela bevis för att Frankrike drifvits till kriget mot Ty-kland af påstötningar från Rom. Furst Bismarck yttrade vid detta tillfälle, bland annat: 4 uDet är icke vi, som hafva börjat kriget, utan just den krigiske efterträdaren till en mängd fredliga påfvar. Det är den nuvarande påfven, denne värdige medlem af den stridande kyrkan, som ansett lämpligt att upplifva påfvedömets gamla strid med den verldsliga rmskten, i synnerhet med tyska kejsardömet. Jag kan i detta hävseende berätta något. som jag änvu icke omtalat, men som det är så godt att säga. År 1869 bade wörtembergska regeringen att beklaga sig öfver vissa anslag af romerska hofvet; wärtembergske ministern framställde klagomål hos påflige nuntien i Mänchen, hvilken svarade honom att romerska kyrkan endast egde frihet i Amerika, kanske i E gland och äfven i Belgien I andra land hade romerska kyrkan, för att sk. ffa sig rättvisa, ingen annan resurs än revolutionen. Nå väll Det var icke revolutionen, som kom. utan fransktyska kriget af 1870. Jag har positiva bevis, att kriget åt 1870 inspirerades af Rom; det var krivet, som så brådstörtadt kom konciliet att sluta. Jag vet af säker källa, att kejsar Napoleon leddes till kriget helt och hållet mot sin vilja genom de jesuitieka inflytelser, som omsnärjde hans hof: att han kämpade så mycket han kunde mot dessa inflytelser; att han i elfte timmen beslöt sig för fred; att han vidhöll sitt beslut i en half timme, och att hans vilja slutligen blef dominerad af de personer, som:repretenterade Roms inflytande. : . Hr John Lemoinne kommenterar i Journal de Debats detta den tyske rikskanslerens anförande på följande sätt: Dessa förklaringar äro mycket intressanta nen Bismarck gör orätt uti att tro att de iro afslöjanden. De, som i Frankrike och Luropa hafva något följt med händelserna, veta nycket väl på hvilken ansvaret för det olyckliga srig, som har kastat oss i stoftet, återfaller. Man vet mycket väl, att den dag, då depeschen, som tillkännagaf att den tyske kandidaten till Spaviens krona trädt tillbaka, anlände tiil Paris, ansågs freden som bestämd och förklarades också så som sådan. Man vet också att den upprefs på aftoren i Saint Cloud, att Paris, som lugnt somnat in AA fs a RA RA RNE