Dagens Nyheter – 17 december 1874, sida 6

Utrikes-Nyheter. Ransakningen med grefve Arnim är, såsom ett telegram i gårdagens blad upplyste, afslutad efter att hafva fortgått jemt en vecka. Den redogörelse telegrafen redan lemnat för förhandlingarna under rättegången har varit så fullstän dig att föga -åtminstone på sjelfva hnfvudfrågan inverkande — varit att tillägga efter de utländska tidningarnes långa referat. Den förmodan vi förut vid ett par tillfällen uttalat, att grefve Arnim verkligen gjor; sig skyldig till det brott — förskingring och undanrödjande af vigtiga statshundlingar — som man lagt honom till last, har blifvit besannad. Afven framgår det af den nu slutade ransakningen att den rol furst Bismarck spelat i det drama, hvars slutscen utföres i öfvermorgon, då domen afkunnas, ingalunda varit af den beskaffenhet som de engelska och isynnerhet de österrikiska tidningarne velat påskina, Rikskansleren kan ingalunda beskyllas för att i sina åtgöranden uti denna sak hafva varit ledd af personliga bevekelsegrunder; man måste snarare förundra sig öfver den hofsamhet han lagt i dagen mot en under sig stående statstjenare som icke blott. motarbetat hans politik utan äfven gjort sig skyldig till brott mot rikets lagar. j Den utländska tidningspressen har också allt efter som rättgångsförhandlingarne fortskridit börjat tala i en annan ton än förut. Underrättelsen om grefve Arnims häktande hade knappast hunnit blifva allmänt spridd, innan åtskilliga tidningar i Wien och London med den största tvärsäkerhet ställde sig på den anklagades sida, hvilken de betraktade som ett nytt offer tör den mäktiga rikskanslerens anti-romerska politik. Dessa tidningars — enkannerligen Neue Frie Presse i Wien och Daily News i London — hållning i frågan var desto: mera anmärkningsvärd som de, sjelfva representerande liberala politiska och kyrkliga åsigter, förut icke visat sig afvoga mot den nationuliberala politiken i Tyskland, hvars hufvudman furst Bismarck är. För att gifva våra läsare ett begrepp om huru ett par af dessa organer, hvilka till en början togo grefve Arnims parti, redan efter de upplysningar, som under ransakningens båda första dagar kommo i ljuset, bedöma Arnims och Bismarks ömsesidiga ställning till frågan, citera vi bär ett par ganska märkliga yttranden: Vi hade goda skäl — säger Daily News — att på den tidigare ståndpunkten fästa uppmärksamheten på, att det möjligen till följd af furst Bismarcks inflytande kunde ske grefve Arnim orätt. Men nu måste ett grundligt omslag inträffa i den offentliga meningen, och man måste blott akta sig att icke förfalla i den förra villfarelsens motsats Under alla omständigheter är redan en god del af det, som, isynnerhet i ultramontana blad, blifvit lagdt furst Bismarck till last, vederlaydt. Så vida ej grefve Arnims skicklige försvarare kunna vederlägga anklagelsen, har farst Bismarck ingenting att göra med hela förfarandet mot Arnim; de, som tro sig se hans finger ihvarje stor eller liten europeisk tilldragelse, måste känna sig bittert svikna. Icke mindre anmärkningsvärdt är följande uttalande af Neue Freie Presse: Ett faktum står fast; det tyska sändebudet i Frankrike har sökt drifva politik på egen hand: och korsa Bismarcks idter. Ej nog med att. grefve Arnim satte sina egna anmärkningar och förslag mot hvarje från Berlin kommande instruktion, cj nog med att han i närvaro af talrika vittnen lät falla yttranden, som måste synas den ledande statsmannen opassande och egenmäktiga. han ntvecklade derjemte en journalistisk verksamhet, som stod i rak strid mot rikeskanslerens afsigter. Det visar sig till och med, att Arnim gjort försök att Bismerck ovetande träda i direkt beröring med! kejsaren och hos derne enskildt framställa sina åsigter öfver