(Genom Svenska telegrambyrån.) Rättegången mot Arnim. BERLIN 14 dec. Under sessionen i eftermiddag började försvaret. Holtzendorf från Minchen ville endast hålla sig vid det strängt juridiska, lemnande det öfriga försvaret till sina kolleger. Han framhöll, alt då ingen rikscivilrätt finnes, kan rikets eganderätt till aktstycken icke objektivt ådagaläggas; om undanskaffande, hemligt borttagande eller dolus kan alldeles icke vara tal... Arnims brist på ordning och sorgfällighet kan visserligen tadlas, men hans försummelse faller wnder förvaltningslagarnes, icke under straffrättens bestämmelser. Arnim trodde sin heder vara kränkt. Hans ljusa förstånd var förmörkadt af motgångar, han trodde sig försatt i nödvändighet att försvara sin ära. Holtzendorf yrkade, åberopande det gammalpreussiska valspråket svum unique, att Arnim måtte förklaras icke skyldig. Nästa session i morgon. BERLIN den 15 dec. Sakföraren Dockhorn sökte bevisa, att Murrayska telegrammet samt offentliggörelserna i Echo och Wiener Tagespresse saknade all betydelse och icke kunde räknas den anklagade till någon skuld; i Tagespresse hade intet blifvit öffentliggjordt, som vore statsegendom. Dockhorn behandlade derpå de saknade aktstyckena och statsadvokatens bevis för anklagelsen, förklarade sig på grund af Arnims ärofulla föregåenden icke kunna tilltro honom en sådan gerning som den ifrågavarande, framhöll, att intet. motiv funnes till en sådan straffbar handling, då alla akistyckena fun-. nos in duplo, fasthöll påståendet, att de så kallade konflikthandlingarne vore Arnims privategendom, om hvilken endast en civilrättegång vore tänkbar, samt utvecklade, under hänvisning till vittnesmålen samt de saknade aktstyckenas innehåll och form, att allt till saken hörande icke vore bevist och att allt, som vore bevist. icke hörde tll saken. Statsadvokaten replikerade Holteendorff, hvars påståenden han afvisade såsom ogrundade. Rikets strafflag definierar egendom, och ifrågavarande dokument vore ståtsegendom. I eftermiddagssessionen framhöll statsadvokatens replik till Dockhorn i fråga om Arnims motiv, åtl den anklagade erkänt sig hafva behållit två dokument till sitt försvar. Särdeles graverande vore Holsteins beedigade utsago, att Arnim yttrat till Beckmann, att han egde dokument, som vore komprometterande för Bismarck. Dockhorn framhöll, att Beckmann icke vore förhörd och förbehöll försvaret rätt att låta Beckmann höras inför högre rätt. . Sakföraren Memkel gaf en historisk framställning af pvocessens början och framhöll, att en välvillig förmedling i rättan lid skulle hafva förekommit konfliktens drifoande till