Dagens Nyheter – 15 december 1874, sida 2

EO RITA — -Senmnor!... sade don Ramiro med, vördnad. — Jag har ingen rättighet att befella öfver don Ramiro, sade gubben; men ni; don Fernand, ni är min soo, och jeg bjuder er: Upphör med denna strid t — Lyden ibefallningen sennores, ylkndö påven gång alla närvarande; — Hurn, olyckliget vatbrast don Ruiz, i det ban sawmsnknäppte sina händer; är det dig: då omöjligt att öfvervinna dioa olycksaliga passioner? Benådad i går för en dueil, vill du i dag begå samma brott? — Min far! min fer! mumlade don Fernand, låt mig göra som jag vill, jag ber er derom! — Här, på gatav, midt under den klära solen! ropade don! Ruiz och vred sina händer i förtviflan. — Hvarför icke? Det-är hör midt under solen föroläwpningen skett, — Eftersom solen bevittnat förolämpni: geni må hon äfven bevittna hämnden! — Stick er värja i sidan, dön Fernand! — Ena garde! en garde, don Remiro! — Såiedes vi:l du icke lyda mig? — Tror ni vä, att jig ämnar låia er beröfva mig den ära, hvilken jag likagon ni mottagit i arf al våra läder? — 0! svarade don Ruiz; g fve Gud, att du bevarat en gnista af denna ära, om hvilken du talar!