Dagens Nyheter – 15 december 1874, sida 1

och förståndigaste bländ dein, som båda voro adeltmån, gjorde min af att vilja medla mellan moståndarne. Men, don Ruiz af Torrillas gaf dem genom en rörelse med handen tillkänna gin önskan, att de måtte hålla nig på afstånd De två ädlingarnö lydde tinder tystnad. Man hörde ånyo de två värjorua slåss möt hvaranora. Don Ruiz värmade sig sin son. Blek af vrede och med se:mmanbitna tänder samt lågande blick, anföll don Fernand sin motståndare så! våldsamt, att det var nästan eft under att ban icke dervid blottadö sig sjelf. — Vanvettige! sade gubben. Du ser att en främling vördar och lyder mig, men du är sjelf olydig och trotsar mig? Härpå upplyftade ban sin käpp, som han höll i handen. — Vid Gud! fortfor ban, hänförd ända derhän af sin harm, att all ungdomens eld sågs åter upplysa hans blick; jag vet icke något skäl hvarför jag ej skulle offentligen påminna dig om din pligt. Utan att upphöra med fäktningen, väsde sig don Fernand till hälf en om. Han sög sin far stå med käppen böjd öfver hans hufvud: ifrån att vara alldeles blek, blef han plötsligt purpurröd i ansigtet, allt hans blod drog sig med våldsam haitighet upp åt hufvudet.