Dagens Nyheter – 11 december 1874, sida 2

Emellertid torde böra särskildt nömnas, att när donna Flor gick ut vidgades straxt Salteadorens bröst, och han andades mera fritt. Gubben sje!f syntes tycka mycket om, att han icke lärgre var omgifven af andra åhörare och åskådare än husets eget folk. — Don Fernand, gade han, ni torde ha märkt redan då ni gjorde ert inträde i denna boning, den förändriog som här försiggått under er frånvaro; vär förmögenhet fiones icke mera; våra egadelar — detta är dock hvad jag minst beklagar — äro sålda eller pantförskrifna: sed;n don Alvars syster förklarat sig villig att gå i kloster, har jag för sådant ändamål tilldeist henne en hemgift; för att tillfredss:älla slägtingarna tili de rättsbetjenter, som ni dödat, har jag dels til dem utbetalt en summa penningar kontant, och dels tillförbundit mig att lemna dem ett ärligt underhåll; men detta ha vi ej kuonat åstadkomma, er mor och jag, utan att bringa oss sjelfva nära nog till tiggarstafven. Don Fernasd gjorde en åtbörd, som uttryckte, om icke ånger, åtminstone bedröfvelse öfver hvad som för hans skull sket; men med en nobel! värdighet återtog don Ruiz, i det att ett welankoliskt leende upplyste hans bleka anlete: — Dock — må vi ej tala mera om vilt detta; allt är glömåt, sedan ni blifvit benådad,