Dagens Nyheter – 10 december 1874, sida 2

gamla trotjenarignans fysiomomi, som jemväl uttryckte den ömmaste otå ighet. Hvad den sistnämnda avgår, hade hon tagit plats i ett hörn af salen; hon kunde icke motstå begäret at vara närvarande för att få se don Feroand så fort sig göra lät, och å andra sidan bjöd henne vördnaden för herrskapet stt hålla sig på en så sor distans som möjligt. Ingenting i don Rniz väsen. de förrådde glädjen hos en far, som väntsr en son, den hen älskar nog högt till att för honom ha uppoffrat sin formögenhet. Huru förklara deona s:rävghet och köld i don Ruiz min? Tänkte han på de förebråelser, zom han hade rätiighet att göra den unge mappen, förebråelser, hyilka han ju väl kunde känna sig manad att frsmställa till sin son, ehuru han förut i hans fr:nvaro så enträget sökt utverka hans benådniog? Tler tänkte han på någonting annat, som låg gömdt i djupet af hans hjerts, och som han aldrig anförtrott åt någon menniska? För hvar gång don Ruiz, då hon hörde någon häst nalkas, upplyftade hufvudet, sågos de båda damerna afbryta sin konversation och iyssna med återbållen anded:ägt, hållande sina ögon fästade på dörren, under det att Beatrix — det var den gamla kammarjungfrun — skyndade fram till fönstret, i hopp stt bli den första som ficge ropa till husmodern: Se här är han nu!