Dagens Nyheter – 7 december 1874, sida 2

Jag släppte hans arm cch följde honom öfver bron till andra sidan af Seinen. Sedan vi passerat Boulevard St Michael inträdde vi i en labyrint af gator, som äro belägna i denna del af staden — Quartier de Latin — samt stannade slutligen framför ett uselt hus, i hvilket min ledsagare inträdde. Jag följde honom uppför en trång trappa till en vindskammare. Sedan han här tagit en nyckel ur fickan, öppnade han en dörr och vi inträdde i ett rum, der en liten flicka och en gosse sutto på golfvet, roande sig med några leksaker af trä. Min ledsagare försvann på en gång genom en eidodörr i hvad som tycktes vara ett slags förmak och sade att han skulle vara tillbaka Inom ett ögonblick. Jag sysselsatte mig under tiden med barnen, hvilka hade upphört med sin lek för att betrakta mig med nyfikna ögon. Det äldsta, en vacker Ijushårig pojke, kunde ej vara mer än fyra år medan hans syster var måhända ett år yngre och ovanligt vacker. De buro grofva kläder, men voro rena och snygga. Rummet, som innehöll inga eller få möbler, förutom en säng och två stolar, samt en slags byrå, försedd med en spegel, visade tydliga spår af fattigdom, men dock stöttes ej ögat af någon brist på snygghet och ordning. Knappt hade jag gjort dessa iakttagelser, innan dörren åter öppnades och en ung qvinna föga mer än 20 år gammal, inträdde i rummet. Hennes yttre var särdeles angenämt och hennes ansigte vackert, för att ej säga skönt; hennes drägt var likeom barnens grof men nätt, och då hon satt sig på den) ena aff stolarne, sedan hon ställt fram den ndra åt mig, sprungo de båda barnen fram till henne med all den instinktlika kärlek, som tillhör deras år. Jag behöfde. blott se på henne ett ögonblick för att upptäcka att ficktjufven från Pont des Invalides var en qvinna. — Misstänkte ni ej mitt kön? frågade hon efter ett ögonblicks tystnad. : — Visst icke, — Det är min enda tillflykt, sade hon sorg set, och jag tillgriper den aldrig förr än alla andra medel att ylla dessa små munnar äro uttömda. — Det är ett farligt göromål. Ni kunde ha fallit i helt andra händer. — Det är sannt, men jag bandlar efter instinkt. Jag såg ert ansigte och jag sade att jg mäste bafva Omningar Han är icke någon ela menniska. Om jag blir upptäckt, kan jag måhända vädja till hans barmhertighet. — Hvarför tiggde ni ej om hjelp, i stället för att göra er till tjuf? — Detta är en hård fråga, men jag förtjenar den. Vet ni ej att tiggare i Paris behandlas som tjufvar? Lagen slradlar båda på nästan samma sätt — Jag fruktar att ni har rätt Äro dessa barn edra egna? : — Ja, — och hon kysste dem med ömhet. — Är ni gift? . — Monsieur! — Det var ej min mening att förolämpa er. — Jag är enka. — På hvad sätt förlorade ni.er man? —-Han tillhörde Kommunen, tilltalades inför domstol, dömdes och föll på slätten vid Satory för soldaternas kulor. — Ack, dessa olyckliga inbördes krig! — Men han hade rätt, sade hon med öfvertygelsens envishet. dåg lyssnade derpå till hennes historia. Hennes man hade varit gravör med goda inkomster som satt honom i stånd att på ett anständigt sätt försörja sin familj tills kriget bröt ut. Efter att hafva deltagit i kommunistupproret arresterades han och dömdes till döden. Sedan den tiden hade enkan underhållit sig och sina barn med att sälja bort allt, hvarför hon kunnat erhålla penningar. Tillfälligtvis hade hon någon gång fått någon förtjenst med sömnad, men slutligen syntes allt misslyckas för henne, och sedan hon hade förklädt sig, hade hon lyckligt utfört åtskilliga små stölder, och en eller par gånger gjort misslyckade försök dertill liksom med mig i dag. Hon talade mycket kallt härom och sade: — Om det icke vore för dessa kära barn, skulle jag snart upphöra att lida. BSeinen finnes alltid tillreds med sina öppna armar. Jag fann att hennes moral eller samvete ej kunde väckas, undantagandes i ett fall -— hon var kysk. Med ömhet sade hon: -— Min man är i himmelen, men han är ännu min man och jag skall lefva och dö bonom trogen! Trots hennes stora hederskänsla i denna punkt: kände hon inga samvetsagg öfver att stjäla. — Verlden är skyldig mig. och mina barn bröd. Jag tager ingenting från de fsttiga, endast från sådana, som hafva råd att förlora. Hedern, som princip betraktad, kunde hon ej fatta. — Har ni inga vänner? — Inga här. — På något annåt ställe då? . — Jag har en syster i Rouen, som är gift med en landtbrukare. Om. jag kunde komma dit, skulle bon gifva rthig och mina barn ett hem för det arbete jag kunde lemna henne. — Ni skall resa dit, sade jag. — Monsieur! . — Jag säger att ni skall resa till er syster. — Det kostar 50 frank. — Så omkring.