Dagens Nyheter – 1 december 1874, sida 1

förstod jag, att hon redan var stadd på den väg, som leder till evigheten. Jag lemnade benne sedan icke så lönge hon lefde, Och hon, som å sin sida väl visste att tiden för denna låvga färd, som aflägsnar osg från allt hvad som är oss kärt i Jlifvet, med stora steg mnalkades, talade icke mera med mig om någonting annat än min far. Hon erinrade mig att det aldrig kan gå ur mitt minne — om allt hved jag nu berättat för er, sire. Hon gaf mig ringen, och likaså pergamentet; och hon sade mig, att jeg hade — förlåt min uppriktighet, ers höghet — en bror, som en gång eku le komma att regera öfver Spanien, samt att det fick bero af mig sjelf, huruvida jag skulle gifva mig tillkänna för min bror eller lefva okänd, men rik, i något af jordens länder, der jag kunde trifvas väl. Det var med de diamanter, jag fått af min far, mina lefnadskostnader skule bestridas. Jag lyssaade till alt det!s liggande på knä bredvid hennes bädd och ymnigt gråtande. Som sagdt, hon steg aldrig mera upp, för hvar dag blef hennes anlete allt blekare, hennes röst allt svagare, hennes ögon alitmera glänsande; och när jag frågade ziguenarebandets läkare, som iohemtat sin konst af Orientens lärde: 4— Huru är det då med min mor? Bå svarade han: