Dagens Nyheter – 30 november 1874, sida 2

Jag blef rädd; jag lutade, mig mot min mors bröst; och på samma gång åskådarekretsen öppnade sig för att låta min mor och mig aflägsna oss, öppnade den sig på ett annat ställe för ati släppa fram drottning Johanna. Min mor sprang till en början ungefär hundra steg; derpå sveko benne krafterns, hon satte sig bredvid ett träd, tryckte mig intill sin barm och sänkte sitt hufvud öfver mig, så att det Jåsga håret kring fladdrademig på alla sidor... När hon omsider upplyftade hufvudet och jag åer kunde se mig omkriog, sökte min blick genast konung Philip; men slottets port hade då nyss tillslutits efter honom och drottning Johanna. Under hela denna berättelse hade den usge konungen icke sagt ett enda ord, icke visat ett enda tecken till rörelse; men när han märkte att den unga flicken tystnede, emedan hon hindrades af snyftningsr stt fortsätta, räckte han henne handen och yttrade vänligt, i det han anvisade henne en stol: — Sätt er; ni har rättighet att sitta i min närvaro: jag är ännu icke kejsare. Men hon svarade, skakonde på hufvudet: — Nej, nej, låt mig siu min berätielse... Jag har kommit hit, icke för att finna en bror, utan för att träffa min konung; jag har kommit, icke för att göra anspråk på