Dagens Nyheter – 30 november 1874, sida 1

TE UR 1 sjuke. Han blef ännu blekare än förut, hvilket man skulle ha trott vara omöjligt, nedsjönk, svag och nära att svimma, mot min mors axel. Hon höll honom uppe med sina armear, tryekte sina läppar mot hans iskalla panna och ropade på hjelp. Hon förmådde icke sjelf länge uppbära tyngden af hans vanmäktiga kropp. Läkaren och de uppvaktande herrarne skyndade fram till osa. — Aflägsna er! sade läkaren ; aflägsna er! Min mor rörde sig icke ur fläcken. — Vill ni att han skall dö här inför ers ögon? fortfor han. —)Ni tror då att min närvaro är skadlig för. honom? — Er närvaro dödar honom. — Kom, barn! sade hon. — Min pappa, min rara pappa! ropade jag igen. Och när jag kände att min mor åter tog mig i sina armar, utbrast jag förtviflad: — Nej, nej! jag vill icke gå härifrån! 4I detsamma läto förfärliga rop af ångest och smärta höra sig. Alla vände sig om — och hvad fick man se? Drottving Johanna kom med utslaget hår och förvridet ansigte, blekare än sin döende make, springande frem biand folkat, i dethon vred sina händer och ropade: --— Han är död! han är död! Man har sagt mig, att han är död