Dagens Nyheter – 27 november 1874, sida 2

Dagboksan teckningar från Italien. IL tPiazza Signoria i Florens. För den uppmärksamme betraktaren är en resa genom Nord-Italien en af de intressantaste och på de mest olika intryck rikaste, han kan företaga. De skiljaktiga religiösa, politiska och merkantila intressen, gom under slutet af medeltiden och äfven under en stor del af den nyare; gjorde Italien till :en tummelplats.för pariuästrider och som sördrade dess större städer i lika många stater med de mest skiljaktiga styrelseformer, påtrycka ännu hvar och en af dessa städer, ehuru nu förenade under samma spira, en särskild karakter, gom icke allenast sträcker sig till byggnadssätt och lefnadsvanor, utan äfven till språket, ty man kan nästan säga att i Italien har: hvarje stad ett olika sådant, så olika äro hvarandra de dialekter, som här talas. Den rena italienskan begagnas blott som skriftspråk och talas endast af den mera hildade, då hon är tillsammans med främlingar. Sinsemeilan. begagna sig äfven de bildade italienarne af den i deras hemort rådande dialekten: Italiens enhet är en stor tanke, och man måste beundra det arbete söm under de senur2 åren blifvit nedlagdt på dess förverkligande. Men ännu är blott. grunden lagd. Tiden och civilisationen, den-sig dagligen ökande samfärdseln och den allt mera stigande folkbildningen, skola göra det öfriga, och den dag skall komma, då nutidens italienare utan blygsel kan blicka tillbaka på sina store förfäder, och då Rom, de. eviga staden, imperatorernes och påfvarnes Rom, åter blir, hvad det en gångi en svunnen tid varit, verldens hufvudstad. När främliogen kommer från Wien, i lyx, förfining och nöjen Paris värdiga medtätlarinna, till Venedig, som en gång kallades Adrias sköna brud och hvars flottor beherrskade Medelhafvet, skall han tro sig hafva komm t bland ruiner. Och kunna-ej sagans och historiens dunkla gestalter för honom befolka dessa rviner, kan ej hans fantaei återuppbygga dessa halft förfallnä-palatser, i hvilkas gemak !äderlapparne nu tagit sina boningar, kan ej lagunernas stilla vatten tälja Pökom om stora bragder elier omma kärlekehviskningar från balkongerua; kan ej Ponte dei Sospiri eller fängelsehålorna under Palazzo Ducale berätta honom de mörka historiersa om en Fogcaris, en Contarinis eller Marino Falieris grymma: öden, då skall han ej hafva något: mera i behåll efter sin vistelse i Venedig än det intryck, som, hvarje gammal, tråkig och af civilisationen i det mesta oberörd stad ingifver. Milano skall då förefalla honom: vida angeaämaro. Här växer åtminstone ej mossan på gatorna, Stora, moderna palatsor, vackra promenader, breda gator, granna butiker, sköna qvionor,. kafelif och folkträngsel, sådant är nutidenge Milano, och öfver detta moderns, jägtande lif reser sig den herrliga götiska katedralen som; ett ofantligt hvitt spöke, talande om förflutna stolta tider, om Leonardo och Renaissavcen, och medlidsamt nedblickande på den at materiella intressen begejälade hop, som böljar vid dess fot. Milano är italienarens Paris, nöjenags, musikens och teatrarnes stad. å Ett annat intryck gör Genua med sina trånga smala gator, sina 10 å 12 våningar höga palatser, sina väldiga fästningsverk och bastioner, mot hvilkas klippvallar hafvet i evigt enahanda rullar sina böljor, sin stolta hamn som årligen utsänder tusendetals skepp till alla verlsdelar, sina butiker fyllda med guld, silfver och diamanter, sina