Dagens Nyheter – 26 november 1874, sida 2

Vid sammanträdets början framställdes en interpellation af den clsassiske deputeraden Winterer angående de tyska myndigheternas åtgärder mot tvenne elsassare Hemmerle och Deybach, hvilka enligt den för Elsass-Lothringen gällande optionslagen afsagt sig tyskt medborgerskap och afflyttat till Frankrike, hvarifrån de sedermera återkommit på besök till sina i Elsass bosatta föräldrar. (Det bör erinras att båda dessa män voro födda 1851 och således befinna sig i värnepligtsåldern.) Hemmerlå, som efterspanades af tyska gensdarmer, blef: gripen, men sökte fly; han förföljdes af en gensadarm, hvilken under förföljandet aflossade trenne skott på flyktingen:. det sista af dessa skott ver dödligt. Äfven Deybach greps och tvingades att inträda i armån; -dock blef han sedermera på den franska regeringens begäran befriad från krigstjensten. Regeringskommissarien Herzog svarade på hr Winterers interpellation, att cnär båda de förenämda personerna voro franska undersåtar, kunde den tyska regeringen icke erkänna interpellantens rätt att inom riksdagen söka bevaka dessa utlänningars intressen. Sedan Windthorst, tillhörande det klerikala certrumspartiet, förklarat sig icke hafva blifvit tillfredsställd med detta svar och anmärkt att det ingalunda vore för rikets representanter likgiltigt huru främmande urdersåtar blefve behandlade af landets myndigheter, öfvergick man till andra frågan på dagordningen. Deputeraden Liebknecht, socialdemokrat, hade, såsom vi förut omnämt, väckt ett förslag att de häktade socisldemokratiske deputeradenaa Bebel, Hasenclever och Most skulle försättas på fri fot, så länge riksdagen varade. Liebknecht kritiserade de rättsliga åtgärderna mot dessa deputerade och angrep särskildt allmänna åklagaren Tessendorfs tal mot Most. Domen öfver denne hade gjort det gamla ordspråket: det finnes ännu domare i Berlin betydelselöst. (Stark rörelse.) Talaren skildrade derefter den behandling, som de fängslade underkastades uti straffängelset i Plotzensee, och slutade på följande sätt: Dessa förhållanden äro, såsom ni väl borde se, mina herrar, i högsta grad upprörande. Det kan möjligen vara nödvändigt att inspärra en olitisk motståndare under lås och bom, men att ehandla honom hänsynslöst och med ringaktning, det är infamt! (Larm.) Frigifvandet af dessa tre riksdagsmän är förenligt med riksförfattningen och är ingenting annat än hvad som det nordtyska förbundets regering af egen fri vilja gjorde för flera år sedan då cpateraden Schweitzer, som satt häktad, frigafs under riksdagsessionen. Windthorst bemötte fera at Liebknechts yttranden om revolutionen och Paris-kommunen, hvilka han ansåg hvarje förnuftig menniska böra ogilla. Han önskade dock att regeringen måtte behandla socialdemokraterna på ett något annorlunda sätt än som skett och att de deputerade som tillhörde detta parti icke måtte uteslutas från riksdagens förhandlingar. Det kan lättt — yttrade han — få skenet af att man är rädd för att inlåta sig på en diskussion med socialdemokraterna och inspärrar dem för slippa ifrån dem. Man går i det hela ganska underligt till väga vid dessa häktningar; de sträcka sig till de högsta samhällslagren; icke ens gesandter undgå dem. . Denna hänsyftning på den Arnimska saken förmådde furst Bismarck att taga till ordet. Han förklarade dock i början af sitt anförande att han icke hade ämnat att deltaga i dagens förhandlingar. Den föregående talarens ord angående de nu så ofta förekommande häktningsåtgärderna — ttrade rikskansleren — skola innebära en föreråelse mot de enskilda staternas regeringar eller mot det tyska riket. Men hr Windthorst är dock skyldig migbeviset för sitt påstående att dessa arresteringar -ha varit olagliga. Ett sådant bevis har .han nemligen icke framlagt. Då lagöfverträdelser höra till ordningen för dagen, så måste också häktningarne böra till ordningen för dagen. Tendensen att sätta sig upp mot lafame gör sig alltmer gällande inom de samhällskretsar som hittills varit oberörda deraf. Högtstående personer, hvilkas första uppgift det borde vara att skaffa aktning åt samhällslagarne, föregå nu med ett dåligt exempel. Grunden till detta beklagliga förhållande torde antagligen vara att finna i de grundsatser hvilka under de 25 sista åren gjorts gällande i fråga om vår ungdoms uppfostran. (Skratt från centern och bifall från andra håll inom kammaren.) — Hvad för öfrigt beträffar sjelfva den föreliggande frågan, så delar jag fullkomligt den föregående talarens (Windtharetl) Ånint At man mad oLäl här hannag af