Dagens Nyheter – 24 november 1874, sida 2

Inträdet i staden skulle, såsom nämndt är, komma att ega sum kl. 2 e m. HBodast rågra minuter fattades i denuna timme; och under väntan på att Isabellas och Ferdinands dotterson skulle visa sig under den moriska portens hvalf, promenerade Andalusiens fornämligaste herrar fram och åter på las Algives. Bland dessa ädlingar, af hvilka somliga gingo helt allena, under det att andra samspråksde än i större grupper och än på tu man hand, dels med höga röster och dels helt sakta och afsides, var det en som i synnerhet ådrog sig uppmärksamhet såväl genom sin stolte, nobla min som förnämligast genom sin djupa sorgsenhet. Han hade slagit sig ned på den marmorbassin som omgaf den å platsen anbragta fontänen. Han satt med hutvudet lutadt mot handen, dock så att hans melankoliska blick kuade bada sig i himmelens azur; han bar en hatt med vida brätten, urder hvilka hang hår nedföll öfver axlarne i hvita ymniga lockar; hans grå skägg var jemnklippt, och om halsen bar han ett sådant kors, som Isabella och Ferdinand efter Granadas intagande med egna händer utdelat åt dem, hvilka kraftigest och på tappreste sätt bidragit till morernes fördrifvande. Han syntes försjunken i djupa tankar och märkte icke att en man, som såg ut för att