Dagens Nyheter – 20 november 1874, sida 2

denna festlighet och utanför hvilket fyra betydande jernbanor sammanstöta och der den femte redan inom kort kommer till, var för ett par tiotal af år sedan endast bekant för ettfåtal svenska män. Ett litet torp låg då okändt vid insjöns strand, der den undangömda viken skjuter in mellan fränskande skogsdungar. Och i dag är det välbekant för hvarje svensk man med anspråk på bildning. Detta är bästa bevis på att festens glädje är berättigad. Men jag will i detta ögonblick gå tillbaka till ett af mina ungdomsminnen, som nu tränger sig in på mig med oemotståndlig makt. Jag satt en aftom i min åflidne höge faders. arbetsrum; då inträdde en man med snillet måladt i sin blick och viljans kraft präglad i hela sitt väsende. Han framträdde till arbetsbordet och utbredde på det en karta öfver Sverige, der jag med gäl och förvåning såg de svarta linier, med hvilka vi nu äro så förtrogna. Han upprullade en underbar. tafla för oss; han lät sina tankar. göra en färd öfver våra slätter, våra berg, våra sjöar, som nu äro sammanbundna med jernband, han kastade i djerfva bågar sammanbindningsbrön öfver Mälaren och han lät ur dess vågor detta stolta centralpalats uppspringa, som vi i dag kunna se. Med häpnad lyssnade jag till dessa ord. Min lika statskloke som ej lätt hänförde fader fattade hans plan och blef dess beskyddare. Mannens namn känna vi alla, det var Nils Ericson. Lyckligtvis har Sverige aldrig behöft sakna män, då det varit fråga om ett stort verk. Han var ej oförberedd till det värf ban skulle utföra; utgången ur folkets djupa leder, hade fan redan fästat vid sitt hamn minnet af störverk, sådana som Trollhätte slussar och Saima kanal, och han har lemnat efter sig män, som kunnat fullborda hans började verk och liksom han förtjena att ihågkommas i fosterlandets häfder. Det är ej svårt att uppfatta ett fullbordadt storverks betydelse, svårare är det att fatta det då det blott är en id. Den starka tron är den, kring hvilken tviflet mest månghöfdadt reser sig, de störa företagen, kring hvilka misstroendet mest grupperar sig. Så vardet äfven här. De tekniska svårigheterna voro ej de, som voro svårast att öfvervinna; det fanns tvifvel Hos många, om jernvägar ens voro för Sverige lämpliga. Man trodde att endast i bergslagerna kunde vara tjenligt att anlägga spårvägar för hastar, för att forsla malmen från grufvan till masugnen, Hvad hade man väl för öfrigt att transportera på en jernyäg genom Sverige? Litet strömming från Stöckholm till Göteborg och litet torsk tillbaka. Och skulle vi också inlåta oss på ett sådant företag så hade vårt fattiga land blott råd att bygga jernvägar fot för fot. Man sade: låt oss bygga så enkelt, så billigt, så tarfligt, 58 krokigt, 3 backigt som möjligt. Nu äro dessa röster förstummade. Jernvägsvätet är nu färdigt från Dalelfven till Sundet, från Vesterhafvet till Östersjöns kuster, och trafiken är så ökad, att alla tvifvel kommit på skam, Ingen skulle våra mer berättigad tillatt i dag vara närvarande på denna festliga dag,än den, som gjort OPP planen till detta: stora verk. En ny framtidsbild hägrar för våra blickar. En stor del af landet norr om Dalelfven saknar änän alla de fördelar, af hvilka vi i dag äro i besittning, och detta manar oss att fortsätta vårt arbete för att söka uppfylla dessa landsdelars berättigade förhoppningar. — . En skäl för den nu fullbordade Östra stambanar, eh skål för föllbordandet af vårt jerngägsoystem till rikets värn, till landets väl, till folkets förkofran, till brödrafolkens rr ort:,)