Dagens Nyheter – 20 november 1874, sida 2

AE Ad. till den andra i den eljest nästaa lodrätt stupande klippan. Lyckiigtvis växte här och der i spriogorna viesa smärre buskar, som kunde tjena till fotstöd åt Fernand, under det han med händerna fasthöll sig uti de slingerväxter, som slöto sig intill berget. Det gafs ögonblick, då till och med geten syntes förlägen och stannade tveksam; men då var det Givesta som, svårt är att säga huru, gick före henne och sålunda visade heppe vägen. Då och då vände sig flickan om och uppmuntrade Fernaad med en åtbörd; ty rösten hade blifvit alldeles oenvämdbar midt i det larm, som åstadkoms dels af det dånande vattenfallet, dels af de hvinande lågorna och dels af vilddjurans förtviflade läten, som blefvo allt hemskare och mera högljudda, i den mån elden närmade sig dem. Mer än en gång stannads den unga zigueperskan darrande, då hon såg Fernand bänga i en vådlig ställning öfver dan gapanda afgrunden, medan bon gjelf, såsom hade hon uppbwita af fåglevingar, aldrig tycktes löpa någon fara; mer än en gång sträckte bon gina händer åt bonom; mer än en gång klätrade hon åter upp ett par steg, för att erbjuda honom stödet sf Bin. arm. Men, bar, som blygdes öfver att se sig i så hög grad. öfverträffad af en qvinna — ty för henne tyckes allt detta vara blott