Dagens Nyheter – 20 november 1874, sida 1

109 —— Kom, kom! sade hon. Eftersom det endast är för din mors skull du vill lefva, skall jag förhindra att din mor behöfver sörja dig såsom död. Och i det bon fattade den unge mannen i handen, förde hon honom bort i en helt ny riktning. Salteadoren följde henxie mekaniskt, men dock med denna instinktmessiga ifverj som vaknar hog hvarje skapad varelse, då det gäller att rädda lifvet, Man skulle nästan kunea säga att sjelfva geten, då hon såg flyktingarne följa denna nya kossa, började åter fatta hopp; med så mycken beredvillighet skyndade hod att ånyo bli deras vägvisare, under det att de andra djuren, i hög grad uppskrämda och förvirrade, sedan de numera kommit underfund med att de voro omringade af elden, sprungo hit och dit och korsade hvarandra i alla riktningar, icke längre vetande vart de skulle :taga vägen. Det hvinande ljudet åf elden tilltog alltmera i styrka; öch luften, som man inandadeg, började blifva brännande. Plötsligt tycktes nyssnämnda fruktansvärda ljud höras helt nära; det såg ut som om flyktingarne för hvarje steg de togo skyndade en gruflig död till mötes. Fernand hejdade den unga flickan. — Men elden är ju der! Hör du det inte? DEN FÖRLORADE SONEN. 17.