Dagens Nyheter – 17 november 1874, sida 2

Den senaste: politiska Täktningen i Köpenhamn. (Från Dagens Nyheters korrespondent.) Sedan korrespondenten haft nöjet att för sina värde läsare presentera några af den danska skådespelarekonstens förmågor vill han låta sin presentation stiga i graderna. Det är en stormakt han nu vill föreställa för sin publik. Vi göra derför en liten promenad till Gammelholm, den flotteste Deel af Byen. Der möter Fredrik VII:s präktiga ryttarstaty våra blickar, der bakom reser sig Kristiansborg, der skola vi finna vår stormakt — det danska folktinget. Man har bildat Rekke vid ingången, men stig ändå på, vi ha ju passe-partout. Kö i hvalfvet, trängsel på åhörarbänkarne, politiskt tisslande och tasslande i damlogen, förfärligt raspande på referentläktaren, her vil blive noget af. Hvad man egentligen håller på ned; skola vi snart få veta; men först till presentationen! Vi ha ingalunda tid att presentera alla, de äro väl icke ett tusen och tre, men ändock ett hundra och två. Vi få nöja oss med att taga reda på några af de förnämsta. Ser ni, mitt herrskap, den der mannen med det yfviga grå håret, som gestikulerande pratar med en herre af aristokratisk uppsyn och militäriska mustascher. Han med håret är ingen mindre än chefen för justitiedepartementet, det kalla Islandu kalla minister, en af representanterna för Aalborgs amt, Klein, och han med mustascherna bär ett namn, hvars klang är mäktigt inom sportens kosmopolitiska samhälle, han som lemnat det hästodlande Gjerslev för att med sin breda rygg stödja och upprätthålla de nationalliberalas sjunkande makt — med ett ord — Scavenius. Och han der, med den breda pannan, på hvilken de uppskjutva glasögonen hvila, han med det korta gråsprängda håret, de tunna läpparne, se hur oroligt han promenerar fram och tillbaka med händerna på ryggen; den slankiga grå rocken, den skygga blicken — allt hos honom, utmärker demokraten; misstro honom; fråga den första, bästa köpenhamnare och han skall söga dig att denne man vill ta din fina rock från dig, sälja den för att köpa två sämre, hvaraf ban tänker skänka den ene åt gatgoparen och behålla den andra sjelf — skall jag säga det rysliga namnet på den pretenderade socialiston? Nåväl — han heter J. A.. Hansen. Den lojala skräck som nu intager er alla kan kalmeras om ni ser ditåt — ser ni den der herrn, just på Formandens venstra sida — han: står med ett papper i ena handen, med den andra slår han några betydelsefulla slag på det innehållsrika arket, hans ögon vidgas, hans hår, hans glasögon, till och med hans polisonger komma in i en hastig men dock dämpad rörelse, han talar sakta, man hör blott papperets rasslande, de som sitta omkring honom ropa hör, men ändå hör man ej ett ord. — Hvem är det? — det är Kongens närmaste man, konseljpresidenten, kammarherren, kommendören med stora korset af Dannebrogsorden, den danska konseljens Bergström, Christen Andreas Fonnesbech. Han tycks besjälad af ett stort medvetande — han har gjort slag i saken. Sen I hur folkförförarne Plökna, sen I hur ängslig den der herrn till venster om gången — Holstein-Ledreborgs och andra förrädares Rubicon — han med det grå-grön-bruna skägget, gom nu börjar tala och tyckes ha föresatt sig att fortsätta i minst en timma, sen I hur rädd han ser ut. Skall då Bogös arfkonung detroniseras från sitt valrike? På denna Berg ha upprorsmakarne byggt folkväldets syndiga tempel; skall Berg försättas, skall templet grusas? Ja, mitt herrskap, that is the question. I ett nummer af denna tidning för den 16 oktober läste man under rubrik Politisk förföljelse i Danmark en notis om en skollärare Andersen, som i ett skåltal skulle begagnat de orden om Christian IX: Ham der kalder sig Konge, för hvilket uttryck han ohörd blef af skoldirektionen tilldelad en ministeriell skrapa. Notisen slutade med denna profetia: Slutakten kommer sannolikt att uppföras inför landstinget. Så precis slog ej spådomen in. Af landstingets 66 medlemmar, hvaribland de af kungen utvalda 12 lifstidsfångarne, har, så vidt vi veta, ingen enda vågat sig på en den allraringaste opposition; men i hufvudsak blef profetian sann, ty der blef en slutakt, den uppspelades i folketinget, och det är den som nu pågår. Berg har interpellerat regeringen angående den nämda skrapan. Han talar häftigt, och kommer slutligen fram med en proposition af ungefär följande lydelse: Efter att ha uttalat sitt allvarliga ogillande af ministörens beteende emot skolläraren Andersen öfvergår tinget till dagordningen. . Det borjar se farligt ut.. Horribile dictu, de obildade böndernas välde blir allt större, de ha nu skockat sig kring Berg — de ha pluraliteten — för all del ej majoriteten — melior major vill korrespondenten: påminna rie ha än må ARA I AV manne latina