Dagens Nyheter – 17 november 1874, sida 2

-— 106 — dom, med händerna i hennes händer och med hufvudet mot hennes brört. Derefter, när jag sålunda varit hos henne i flera timmar, talande om flydda dagar, om den tid, då jag änna var oskyldig och lycklig, kommer skilsmersans ögonblick, och då kysser hon mig i sin tur på pannan. Vet ni, det förefaller mig som om denna kyss återförenade mig med naturen med menniskorna, med Gud... — 0, min far! min far! hör ni? sade donna Flor, i det hon borttorkade tvenne tårar som rullade utför bennes kinder. — Unge man, sade don TIvigo, ni skall få åtorse er mor, icke nattetid, icke i hemlighet, utan vid fuilt dagsljus och inför allås ögon; jag ger er mits hedersord derpå. — 0! hviskade donna Flor, i det hon omfamnade don Ivigo, ni är god, oändli god, min fer! : — Don Fernand! hördes den lilla ziguenerskan åter ropa i en ton af den lifligaste oro; hvad jag har att säga er är af den aldra största vigt. Hör mig! för Guds skull, hör mig! Men likasom första gången ålade henne Salteadoren äfven nu med en befallande åtbörd att vänta. — Då vi nu lemna or, sennor, sade don Ivågo, komma vi alt medföra ett angenämt minne af er artighet.