Dagens Nyheter – 13 november 1874, sida 2

-— OF -—— Det vet jag knappt, sade han. Jag är olyckligtvis en man, som lyder det första intrycket. Det förefiones meltan mitt hjerta och mitt bufvad, mitt hufvud och min hand, samt min hand och min värja, jag vet icke hvilken oförklarlig sympati, som leder mig än till det goda och än till detrondsa, men ofsare till: det onda än till det goda. Denna sympsti har från och med det ögonblick, då jag fick se er, förjagat min vrede och drifvits den långt bort ifrån mig, så långt att jag på min ära icke vet byart den tagit vägen. Don Inigo hade betraktat den unge mannen, medan han talade, och besynnerligt nog, denna känsla af sympati, som Saltesdoren sökt uttrycka så godt ban kunde i de tili häiften skämtsamma, till bälften milda och bjertliga ord, han oyss uttalat, densa känsla gjorde sig sjelf förstådd af gubben; genom att mot hans vilja intränga i bans eget hjerta, Hvad donna Flor vidkommer, hade hon åter långsamt nalkats sin far, icke af frok: tan, utan tvärtom derför att, då bon i den unge mannens röst förmärkte någonting sällsamt, som kom en angenäm rysning att gedenna nya å mäktigade a nig henne 3. — Unge man, sade don Inigo, svarande på Saltesdorens senaste ord, hvad mi känt för mig, det känner jag ock för er; det är