Dagens Nyheter – 13 november 1874, sida 1

VU ee således icke någon otur, utan en lycka att jag kommit att passera denna nejd i dag i stället för om tre veckor härefter; ty om tre veckor skulle jag kanske icke varit i tillfälle att i min tur göra er en tjenst, som någorlunda motsvarat den ni nu bevisat mig. — Mig — en tjenst? utbrast banditen leende. Och härvid låstes i hans ansigte ett uttryck, som sade ungefär detta: Ailsmäktig måste den vara, som skall göra mig den enda tjenst, man kan göra mig. Don Inigo fortfor, likasom hade han väl förstått hvad som försiggick i den unge mannens hjerta: — Den barmhertige Guden har anvisat åt en hvar en plats här i verlden; han har gifvit åt rikena konungar; åt konungarne ädlingar, som äro deras naturliga följeslagare; han har gifvit åt städerna de innevånare, aom bebo dem, borgare, handelsmän och arbetsfolk; han har gifvit åt hafven de djerfve seglarne, som färdas öfver oceanerna för att återfinna förlorade verldsdelar eller upptäcka förut okända; han har gifvit åt bergen roflystna män, och i dessa samma bergstrakter har han placerat vilddjuren, iikasom för att angifva att ifrågavarande tvänne slags lefvande varelser äro närbeslägtade med hvarandra och således böra trifvas väl i samma boning, samt att röfvare är? de sämsta individer inom menskligheten.