Dagens Nyheter – 12 november 1874, sida 2

med en rörelse, snabb som tanken, framtog hon ex liten dolk, seom hon batt gömd innanför sin klädniog, och hvars fina hvassa spets hon i nästa ögonblick riktade mot Bitt hjerta. Banditezna sågo rörelsen, och drogo sig häpna ett steg tilbaka. Donna Flor bagagnade tilfälet til att åter ställa sig invid väggep, mot hvilken hon lutade nig, lugn och stolt samt liknande en bild af besiutsamheten. — Min far, frågade hon, hvad befaller ni ? Och den ky:ka flickans blick, lika väl som tonen i hennes röst, vittnade tydligt om att vid första ord af gubben den skarpa dolk-klingan helt och hållet skulle försvinna i hennes bröst. Don Inigo svarsde intet, men i denna belägenhet af ytteriig nöd återfick ban för ett ögonblick sin ungdoms hela styrka, och med en våldsam och oväntad rörelss stötte han undan de två röfvare, som fastoållit honom vid golfvet, samt reste sig blixtsnabbt upp, hvarefter han öppnade sin famn, ropande till den unga flickan: — Här, min dottor!... Kom till mig! Donna Flor kastade sig i sin fars armar och läggande doiken i hans hand, sade hon med låg röst: — Min far, min fer! kom ibåg denne romare, hvilkens historia ni en gång berättat för mig, och som hette Virginins!