Dagens Nyheter – 12 november 1874, sida 2

utropade donsa Flor. Och för öfrigt äro ju två å tre dagar enart gångna... — Ah! mitt vackra barn, sade en af banditerna, vi kunna icke lofva er detta. — Hved? — Hvad är det ni ej kunng lofva mig? — Att ni skall få stanna hos er far. — Min Gud! hvad ämnar ni då göra med mig? utbrast den urga flickan. — Hvad vi ämna göra med er? avarade banaditen. Åh! vi äro, gudnås, inga förnäma herrar, och derför få vi afsöga ors nöjet att förfoga öfver er person. Ungs flickor vid er ålder, med er skönhet och i er gamhällsställving blifva alltid anförarens enskilda rof — 0, min Gud! sade donna Fior, under det att gubben med ett hotande mummel gaf luft åt sin vrede. — Ni behböfver inte vara rädd, yttrade röfvaren skrattande, Vår anförare är ung, vår anförare är vacker, vår enföraro är till och med, efter hvad. mean. påstår, af förnäm börå. Således, tillade han; vändande sig till don Inigo, hvad än må hända, kan nitrösta er, min bederzgubbe, dermed att ingen måsalliance kommer. ait ega rum, äfven om ni sjelf skulle stå aldrig så högt på rangens trappa. Först när dessa ord uttslades förstod donna Fior, hvilket. förfärligt öde möjligen väntade henns. Hon uppgaf ett anskri; och