Dagens Nyheter – 11 november 1874, sida 2

SERVES PM: PED MISSEMESISV MES Kristusbildens uppkomst och utveckling. Professor Dietrichson höll i går sin första föreläsning öfver detta ämne. Vi kunna ej här inlåta oss på något fullständigt referat af talarens vidlyftiga och sakrika framställning, utan fästa vi oss endast vid några af dess hufvudpunkter. Tal. framhöll; att huru mycket än vetenskap och kristendom i många punkter stå stridiga gent emot hvarandra, öfverensstämma de dock deri, att religionen, sådan den föreligger, utgått från Orienten. Tal. kunde nu ej fösta sig vid någon annan sida af religionen än den konstnärliga och ville till en början gifva en kort framställning af de religiösa åsigter man för närvarande antar ha gjort sig gällande hos de ariska folken. Den religiösa ceremoni, tal. hufvudsakligen vidrörde, var den grekiska och romerska Begrafningen. Af det sätt, hvarpå denna skedde, framgick klart att den ej berodde af någon saknad och sorg efter den aflidne, utan : ätt den blott och bart var en religiös ceremoni. Den aflidne betraktades som en gud, för så vida han tillhörde de sörjandes krets. Exempel härpå låge bland annat i Böner till den döde, liknande dem, vi ställa till vår himmelske Fader. Den aflidng fadren betråktades af dö qvarvarabde som sista länken i den kedja, genom hvilken man härstammade från gudarne. Deraf ä ven förklaringen hvarför mytölögien hvimlar af kärleksäfventyr. Elden, som vid begrafningen spelar enså vigtig rol, är en bild af den aflidnes själ. Elden på de gamles altare var således den gemensainma själen, representanten för) en finare måteria-än den vanliga jordiska, alla konsters och vetenskapers moder. Elden år gudomen, Zevs, dogfadren. Elden, etern och Zeyg är fullkomligt detsamma hos de gamle. Ungefär samma uppfattning gjorde sig gällande hos de judiska och egyptiska nationerna, ja, t. o. m. Hos kineserna. Hos oss öfverensstämmer dermed Baldersmyten (Baldersbålet): Vid en jemförelse mellan de ariska folkens religiösa föreställningår, sådana de voro innan de grumlades af myterna, finna vi en stor öfverensstämmelse mellan dem och judarfnies åskådning. Dock hade judarne blott en enda helig eld. Så hade älven romarne och grekerna hvär sin heliga eld. — Senare kommo myterna och grumlade det ursprungliga föreställningssättet. Då uppträdde gudabilderna, i början råa, slutligen nående sin fulländning i Phidias Zevs. Alla ansågos de dock som uppenbarelser af och från gudomen. Stjernorna betraktades som fjerran eldar, bilder af eller bärande hvar sin gud. Nebulosorna och vintergatan tänktes vara de affidhes andar. N Den grekiska mytologien kan betraktas som en stor dram eller rättare en trilogi med dertill fogad epilog. Vid Kristi tid ha vi denna mytologi fullt afslutad framför oss. Ur kaos uppträder den alstrande Uranus, frambringande titanerna, som stå i strid med hvarje ordnande makt. Den förnämsta af dem är Kronos, gift med Rhea. Kronos åt upp de barn, som Rhea åt honom framfödde. Således är han en personifikation af tiden. De tre yngsta barnen räddades, nemligen Zevs, Poseidon och Hades. Zevs samlar omkring sig de yngre titanerna och börjar med deras hjelp en strid mot de gamla titanerna, samt störtar sin fader från tronen. Det är det ungas strid mot det gamla. 9Såsom sonen kallas Zevs frälsaren. Detta är trilogiens första sakt. Tal. gjorde här en framställning af Zevsbilden sådan Phidias mejslat den, hvaraf framgick, ehuru tal. ej uttryckligen sadejdet, dess omisskänliga likhet med Kristusbilden, Trilogiens andra akt är Apolloidealet. Den tanke, som geuvomgår detsamma, är den, att gudarnes förnämsta görömål är att föresväfva den grekiska andan anden som eviga, upphöjda idealer. Hit hör äfven Orpheusmyten. Sista: akten i trilogin är Dionysiosbilden. Dionysioskulten är mer mensklig än den föregånnde. D. är vinets gud. Vinet gläder menniskan, och är sålunda inspirationen det högsta i denna kult. Semele, hans moder, är sannolikt jorden. Hon förtärdes af Zevs, och då föddes D. — Samma sol som förbränner jorden mognar äfven drufvan. Här framställde tal. de första spåren af em försoningslära. Det äldsta historiska spåret af en sådan är då Antonius offrade sig sjelf i Hadriani wställö, på det denne skulle hamma med lifvet öfver Nilen Hadrianus