Dagens Nyheter – 10 november 1874, sida 2

Sveriges natur och folklif. Stockholms högskolefonds föreläsningar. Det ämne tal. i gårdagens föreläsning behandlade var V. Vingåker i Södermanland. Tal. började med en framställning af de fem Vingåkersgodsen Högsjö, Skenäs, Kesäter, Marjanå och Säfstaholm, de flesta belägna kring sjön Kolsnaren, samt de ätter, som innehade dem vid Karl XI:s tid, hvilken tidpunkt tal. valt för sin beskrifning. De adliga innehafvare, som vid denna tid egde godsen, synas alla, med undantag af grefve Dahlberg på Marganå, mest hafva sysslat med landtlifvet, utan att bry sig särdeles om statens affärer. Men deras landtlif var ännu ej särdeles förfinadt. I rummen intog långbänken fortfarande hedersrummet; tapeterna af gyllenläder och rips flyttades ur rum till rum efter behof och behag. Bordservisen bestod till större delen af tenn. Måndagarne höll egendomsegaren räfst och borgstämma i sin sal samt utdelade order för veckan. Mellan de landtliga bestyren upptogs tiden af byggnadsföretag eller af jagt och fiske. Ett allmänt karaktärsdrag var gästfrihet, som vid högtidligare tillfällen, såsom bröllop, barndop 0. 8. v., öfvergick till ett sådant slöseri, att egaren mången gång efter gästabudet måste sammankalla sina fordringsegare. Bondens lif skilde sig ej från hans gelikars i det öfriga Sverige. Det var enkelt och tarfligt. Största kostnaden nedlades på silfverpjeserna i skåpet och familjons högtidskläder. Den patriarkaliska makten utöfvades med mycken stränghot. Hvarje by utgjorde en liten republik för sig med egna lagar och författningar. Något för Vingåker eget var ett sockenråd af 24 äldste med pastor till ordförande. Det hade till uppgift att vidmakthålla tukt och ordning, och det gick strängt samt mången gång temligen godtyckligt till väga vid utöfvandet af sin makt. Sockenrådet var jemväl en lagstiftande myndighet, så att det t. o. m. utfärdade förbud för skräddare och skomakare att förfärdiga kläder ceh skor efter annan modell än den en gång fastställda. Efter anteckningar af Marcus Simming, pastor i Vestra Vingåker, meddelade tal: härefter en beskrifning öfver åtskilliga gammaldags seder och bruk, i synnerhet vid frieri och giftermål. Vi omnämna de märkligaste. Qvällen före första lysningen infann sig fästmannen hos fästmön för att öfverlemna sina brudgåfvor (ny högtidsdrägt, förutom åtskilliga smågåfvor). Följande söndag inträdde de förlofvade, följda af hvar sin skara, under mycket buller och bång i kyrkan. Efter gudstjenstens slut skedde: trolofning inför altaret. Åftonen före andra lysningsdagen aflade fästmön kontravisit hos brudgummen och öfverlemnade åt honom sina brudgåfvor. Under veckan följde derpå bondstugugången, för att af vänner och bekanta upptaga hvarjehanda gåfvor. Som emellertid detta småningom urartade till verkligt tiggeri, blef det förbjudet. Ceremonierna vid vigseln hade mycken likhet med dem, somännu i dag finnas qvar i en och annan aflägsen dalsocken och som genom: beskrifningar äro så allmänt kända, att vi här ej återgifva dem. Vid bröllopsmåltiden, som aldrig egde rum förr än på måndagen, ty söndagen var en helig dag, exponerades till en början en mängd fat folla med köttstycken. Dessa voro dock endast en skådorätt, ofta hoplånad af grannar och vänner. Bröllopsrätterna voro få och enkla samt inburos under musik af den dansande köksmästaren. Under måltiden aflägsnade sig brudgummen jemte några ärlige män för att inbära dannemansskålen. Bärande små silfverskålar, inträdde brudgummen i spetsen för de andra och stannade med sin skål framför bruden, medan ett tal hölls. Derpå uppspelades en marsch och skålen dracks. Bruden i sällskap med några ärliga qvinnor drack sedan på samma sätt danneqvinnans skål. Bruden uppsteg härefter och uppbar en liten penninggåfva af hvar och en i sällskapet. Vid måltidens slut afsjöngs en psalm och dansen började: Bland märkliga pastorer inom församlingen nämde tal. Jesper Svedberg, sedermera biskopen, som 1690 utnämdes till kyrkoherde i V. Förhållandet mellan honom och församlingen var det innerligaste och hjertligaste, och ehuru han endast fick stanna der i tvenne år, lefver dock minnet af denna lyckliga tid ännu i Vingåkersbondens minne. Sof ned Hammansagaron P Mattason